Att våga..

Nu för tiden är jag ofta galet trött, förvirrad och stressad, för egentligen ingenting…

 

Jag är ofta så slut i huvudet när jag kommer hem från jobbet (trots en mycket begränsad arbetstid) så att jag inte orkar nästan någonting. Det enda jag vill då är att få gå min promenad, gärna till lillebror.

Ofta vill jag egentligen träffa folk och hitta på saker men orkar helt enkelt inte, och det medför att jag får ett enormt dåligt samvete och ångest över att jag inte hört av mig till någon eller att jag inte ställt upp som jag borde. Bara att jag har glömt att svara på ett meddelande (vilket jag gör typ jämt) kan göra mig otroligt stressad.

 

Men min kurator frågade mig häromdagen, Varför ska jag känna så? Jag mår ju inte bra själv! Hur ska jag i den situationen kunna tänka på andra? Jag ska lära mig att säga nej, att våga säga ifrån utan att må dåligt över det. Jag har mått så vansinnigt dåligt och behöver inte mer att känna ångest för…

Och hon har såklart en poäng där, men oj vad svårt det är. Om man är som jag är och gärna vill allas bästa så kan det vara en rejäl utmaning att neka någon som vill ha hjälp tex. Nu menar jag inte att jag aldrig ska hjälpa någon, utan att jag måste känna efter själv först om jag verkligen orkar med det just där och då. Jag ska inte direkt kasta ur mig ett ”självklart!” utan avvakta lite med ett svar.  Nu låter jag galet självgod men nej, jag är definitivt inget helgon, men jag skulle behöva lära mig att sätta mig själv mer i första rummet… Och lära mig att inte bry mig i vad andra tycker och tänker om mig, huvudsaken är att jag och mina närmaste tycker om mig som jag är och accepterar mina fel och brister..

 

Många får nog uppfattningen att jag börjar bli mitt gamla jag igen, men Nope, inte där än… Inte på långa vägar… Men det är väl också ett simtag att ta (eller många) att erkänna för mig själv att jag inte är samma person längre och att jag måste göra några förändringar som jag faktiskt kommer må bättre av i det långa loppet. Jag kan säga ifrån utan att behöva oroa mig för hur den andra personen tar det, det är inte mitt problem…

 

Men hur som helst så måste jag säga att dem få timmarna jag numera är på arbetet så mår jag bra av dem, det är skönt att göra någon slags nytta igen och sakta men säkert kommer jag kunna arbeta mer och mer. Jag vill verkligen inte vara hemma mer än jag måste, det är så skönt att kunna släppa fokus dem där få timmarna och trots den stress det medför få känna mig lite normal igen…

 

Nu ska jag ta vår nyaste lilla lurvtuss och mysa ner mig i sängen och gosa, kattungekurr kan nog få vem som helst att gå ner i varv..

IMG_2447

 

 

 

 

 

Annonser

Lite fram och lite bak..

En överväldigande vecka går mot sitt slut..

En vecka som är svår att summera och som har lämnat mig med mycket blandade känslor.

 

Men, veckan började fantastiskt bra då en alldeles ny människa gjorde entré! Min lillasyster födde i måndags en underbart söt liten flicka som jag idag fick träffa för första gången, och hon stal mitt hjärta direkt!

Helt otroligt liten och söt! Det var så härligt att hålla henne och känna den där doften av bebis.. Men samtidigt kom det såklart massor med känslor och minnen.

För snart ett år sedan höll jag i min egen bebis för första gången, fick snusa på hans mjuka kinder och hålla honom nära. Men jag fick aldrig ta hem honom, aldrig klä honom, aldrig ens vara helt ensam med honom..

 

 

I tisdags tog vi farväl av en av våra katter, en 17 år gammal dam som även hon lämnar många fina minnen efter sig. Men samma dag välkomnade vi en liten söt kattjej till oss, en liten hårboll som fick namnet Soja (Vi har ju redan en Sushi 😉 ). Hon har gjort sig hemmastadd väldigt snabbt och är både supergosig och väldigt tuff, tror att hon kommer trivas bra i familjen!

 

På jobbet har det verkligen varit fullt ös den här veckan, trots mina för tillfället korta arbetsdagar. Det har medfört att jag känt mig mer ostabil och ångesten har definitivt  gjort comeback den här veckan. Men jag försöker tänka att det är fullt normalt och att det kommer vara lite upp och ner under ett bra tag framöver. Jag får ta fler och längre promenader och tillåter mig själv att bli ordentligt ledsen då och då, däremot är det svårt att visa det utåt. Jag svarar nästan alltid att det är okej, trots att jag återigen ofta inte alls är det. Men men, det blir väl bättre hoppas jag.

 

Jag märker dock att jag börjar sakta men säkert börjar få ett behov av att prata om lillebror och allt som hänt, även om det ännu är i begränsad omfattning. Men jag är i alla fall på väg ditåt och det vet jag är i rätt riktning.

 

I eftermiddag/kväll har ångesten har haft ett bra grepp om mig och nu börjar det ta ut sin rätt, sängen känns som ett bra val snart..

Men jag lämnar i alla fall vardagarna denna vecka och fokuserar på det positiva som skett, speciellt den lilla tös som jag ser fram emot att få gosa med, busa med och skämma bort i framtiden.

Så som avslut vill jag ännu en gång skicka ett stort Grattis till min syster och svåger, hon är verkligen en perfekt liten docka! ❤

IMG_2400

 

 

 

Möten..

Ett par veckor på arbetet är snart avklarade..
Jag jobbar väldigt lite än men det är tillräckligt för att köra slut på mig.. Men det är väl inte så konstigt efter ett helt år hemma, ett år i fullständig kaos dessutom!😳
Men det är ändå skönt att jobba ett par timmar varje dag, att bryta mönstret och sakta få komma tillbaka till någon slags vardag.
Dock blir det väldigt svajiga dagar, beroende på vad som händer och vem jag möter..
Vissa dagar träffar jag någon och orkar berätta om allt som hänt och andra dagar låtsas jag som ingenting. Ibland går det inte att prata alls, det tar bara stopp. Medans andra gånger struntar jag fullständigt i att tårarna tränger fram och allt bara rasar ur mig.

Jag tror ändå att det är bra terapi för mig att, nu när jag ändå kommit så pass långt, prata om honom.. Sakta men säkert har jag väl börjat acceptera den verkligheten vi lever i, utan lillebror, och behöver bearbeta den om och om igen.

Men, det medför även att jag får kommentarer. Kommentarer som sägs i all välmening men som påverkar mig oerhört mycket..
Några exempel..
Han har det bättre nu!
Men var glad för dem barn du har!
Du fick ju i alla fall en vecka med honom.
Vem vet hur han hade mått nu?

Vad jag egentligen vill svara(men inte gör)..

Han har det bättre nu! – NEJ! Hur i hela friden har han det bättre nu?!?

Men var glad för dem barn du har! -Absolut, det är jag, men vilket barn hade du valt att vara utan?

Du fick ju i alla fall en vecka med honom. -Ja, men jag ville ha honom i hela mitt liv!!

Vem vet hur han hade mått nu? -Förmodligen betydligt bättre, han var stark, han dog faktiskt inte av sin sjukdom!!
Men jag svarar inte så.. För jag vet att ingen säger något för att göra mig ledsen, alla säger vad dem tror kan hjälpa. Dem försöker trösta så gott dem kan!❤️
För om det är något jag lärt mig så är det att ingen kan förstå hur det känns förrän man gått igenom det själv! Det är för svårt! Det gör alldeles för ont för att ens försöka förklara..
Jag tänker ofta på hur jag själv hade sagt eller agerat (om jag inte varit med om allt dvs) Förmodligen hade jag försökt göra allt för att trösta, vilket jag nu vet att det inte går. Men i det här fallet är det verkligen tanken som räknas, någon vill dig väl, någon vill trösta dig, göra dig glad, ta bort din smärta! Och den goda tanken är guld värd för mig!❤️

IMG_2273

Närmar oss..

Åh vad less jag är just nu.. Less på mig själv, less på att inte vara JAG!

Jag kände att jag hade kommit ganska långt på min simtur, men så kom den där stora vågen och sänkte mig och nu märker jag att jag har väldigt svårt att nå ytan igen..

 

 

Den där elaka ångesten är tillbaka och jag blir stressad av ingenting! 😔 Minsta lilla grej gör att jag går i taket och tårarna som har hållit sig borta ett bra tag är tillbaka igen.

Mina tankar fylls mer och mer av både jobbiga och fina minnesbilder, mina drömmar likaså. Det påverkar mig väldigt mycket och även om jag har blivit bättre på att hålla fasaden utåt så brister det ofta inombords.

 

 

Förutom vågen som sköljde över mig så märker jag att vi nu närmar oss några jobbiga dagar.. Om lite drygt en månad skulle lillebror ha fyllt ett år, och 8 dagar efter det har vi levt ett helt år utan honom. 💔

Den 26 oktober får vi fira en tom ettårsdag, vi får inte höra ljudet av bebisskratt, inte se stapplande små ben möta sina gäster. Inga knubbiga små armar får slita i paketen, och vi får inte se den härliga reaktionen när tårta ska avsmakas för första gången..

 

Vi får nu istället fira med ballonger fästa vid en gravsten, med tårar som fälls av saknad och kärlek. Men vi ska fira, vi ska fira dem dagar vi fick ha lillebror hos oss, fira det barn som är lika älskat nu som då❤️.

 

 

Något som jag så innerligt önskar är att lillebrors minnesfond tills dess når sitt mål, vi är ju så otroligt nära. Jag vill ännu en gång be er om hjälp att sprida fonden vidare, att ge andra hjärtebarn en god framtid!

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

Tack för all er hjälp, alla bidrag, stora som små, gör skillnad och det betyder ofantligt mycket för mig att veta hur många ni är där ute som vill vara med och hjälpa till!

 

All kärlek till er! ❤️

IMG_7970.JPG

 

 

Stannat upp..

Dem sista veckorna har varit riktigt tunga..

 

Jag hade precis gjort mina första små försök på arbetet när jag återigen fick det tufft och var tvungen att stanna upp ett tag och trampa vatten. Det hände något som helt enkelt inte lät mig simma vidare.. Det blev ytterligare en stund hemma men sakta men säkert kan jag börja ta mig framåt igen.

 

Något som jag verkligen lärt mig under resans gång är att vad jag än går igenom, hur tungt och jobbigt det än må vara så går det inte att jämföra med det som varit. På något konstigt sätt stärker det mig att tänka så, det värsta är i alla fall överspelat. Visst kan jag ibland drabbas av en enorm ångest och rädsla över att det ska hända igen, men jag måste alltid stoppa mig själv där. Det får helt enkelt inte hända, för DÅ går jag under!

Mina barn är mitt allt, något som jag ofta berättar för dem. Jag vill att dem ska veta utom all tvivel att deras mamma skulle göra allt för dem och att de är det absolut viktigaste jag har! ❤️

 

Självklart måste jag fortfarande låta mig själv må dåligt över vissa negativa saker som händer, men det blir lite lättare att ta jobbiga situationer och händelser när jag vet att det faktiskt kan vara värre. Det låter kanske lite cyniskt men det blir inte lika mörkt som det kanske hade blivit om vi inte gått igenom allt med lillebror. På det sättet har jag nog blivit lite starkare, och kanske även lite mer avtrubbad…🤔

 

Till veckan blir det i alla fall till att ta nya starka tag och tillbaka till jobbet, det är ändå skönt att komma igång igen och hitta tillbaka till vardagen.

Nu ska jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och gosa med vår lurvkisse Cindy som äntligen kommit hem igen efter 1 1/2 månad på vift!😍

 

Ha det gott allesammans!❤️

IMG_2096.PNG

 

Sömnlös..

Ni som är föräldrar.. Minns ni den första gången ni höll ert barn i famnen?

Minns ni lyckan och kärleken man känner till denna lilla person som man skapat?

Du påbörjar resan mot framtiden med att ta hand om detta lilla knytte, se till att ge den en så bra start i livet som det bara går..

Dröm dig tillbaka ordentligt, känn kärleken!

 

Och nu…

Tänk dig nu att någon tar barnet ifrån dig, du får aldrig mer se eller hålla det igen. Du kommer inte få den där framtiden som du planerat för. All den där kärleken du har inom dig har helt plötsligt ingenstans att ta vägen, det bränner hål inom dig så pass mycket att du helt enkelt inte vet vad du ska ta dig till.

 

Precis där är jag inatt…

Det går inte att sova, jag grubblar, är ledsen och arg om vartannat. I flera timmar har jag legat här, vridit och vänt mig..

Gläds åt mina barn samtidigt som jag översköljs av saknaden och sorgen efter lillebror. Fy vad jobbigt det är att falla ner igen, när man äntligen tycker att man kommit så långt på vägen.

 

Jag får göra ett sista försök till sömn, men snart ger jag nog upp och kliver upp istället. Kanske det blir lättare att skingra tankarna då.

 

 

Ibland blir det bara för mycket…

Ja nu var det ett veckor sedan jag skrev något. Det beror på att det just nu har blivit lite för mycket för mig..

Livet känns lite kaosartat och ingenting känns särskilt stabilt, men det är väl så det är ibland?

 

 

Tyvärr blossar saknaden efter lillebror upp ordentligt när det blir så här, minnen bubblar upp till ytan och fyller mig med känslor.  Tårarna ligger ännu en gång och bränner i ögonen och jag vill inget annat än att få åka tillbaka till tryggheten med honom i min famn.

Men som vanligt måste jag ta mig ur det och fortsätta framåt.

Och om det är något jag vet så är det att jag kan komma framåt, det kan bara ta lite tid ibland.