Månadsarkiv: november 2016

När tankarna tar över!

Nu ligger jag här igen.. Sömnlös.

Väldigt ofta blir det just så här. När  jag väl kommit i säng så tar tankarna över.

Visst har jag varit med om det förr. Under stressiga perioder eller när något annat känts jobbigt så har det också varit sömnen som tagit stryk.

Men hur dåligt jag än mått och hur stressad jag än varit så går det inte att jämföra med det här!

 

Att känna en sån här ångest innan man ska sova, och tänka såna här fruktansvärda tankar, det går inte att jämföra med något annat jag någonsin varit med om! Det blir bara för mycket..

Och ensamheten man känner när man ligger där i mörkret och det enda man hör är dem tunga andetagen från den enda person som verkligen kan lugna och trösta, den ensamheten gör så ont…

Jag blir som avundsjuk, jag vill också sova sådär tungt. Jag vill inte gråta, vill inte sakna. Vill bara driva bort och finna lugnet.

 

Men… Mest av allt vill jag förflytta mig tillbaka i tid och rum.💔

img_8089

Stäng av filmen!

Ja vilken otroligt dålig film det här är. Stäng av!

För det är väl ändå en film va?

Sånt här är man ju inte med om själv, det händer i filmer eller så händer det andra, inte oss!

Innan lillebror ens var i magen så har man ju hört och läst om ”dem andra”, dem som får sjuka barn eller förlorar barn, men vi har aldrig ens i vår vildaste fantasi kunnat tro att det skulle kunna hända oss.

 

Dem sista åren har jag ofta tänkt att vi varit ”för lyckliga”. Det låter hemskt att säga men vi har ju haft det så bra, lyckligt gifta, tre friska fina barn, en stor kärleksfull familj och massor med fina vänner. När skulle vi få vår del av ”den andra sidan”?

 

Den andra sidan kom till slut, med råge 😦

Vår ”film” har varit dålig redan från början. Hade någon faktiskt spelat in vår reaktion så hade man först sett ett chockat par som upptäckte att dem skulle tydligen få ännu ett barn, men ville dem det? Där tog filmen iofs ganska snabbt en vändning till det bättre då vi bestämde oss för att vi såklart ville ha barnet, abort var inte ett alternativ.

Men direkt därpå började oron. Jag var hela tiden orolig, nästan som att jag kände på mig att allt inte var ok med bebisen. När vi gjorde KUB-testet var jag så sjukt nervös för resultatet, men det visade sig vara bra.

Sedan blev filmen bara sämre och sämre med tiden.. Ett jobbigt ultraljudsbesök, ett ännu sämre första besök hos hjärtspecialister och sedan en bergochdalbana utan synligt slut..

 

Till exempel så var det igår ett helt uselt klipp i den här ”filmen”, då jag fick sitta och leta musik till mitt barns begravning.. Hur sjukt dålig film är det inte då?!?

 

Tyvärr kommer den här filmen aldrig få ett helt lyckligt slut, vi kommer aldrig ”leva lyckliga i alla våra dagar”. Det går inte, vi kommer alltid ha ett stort hål i hjärtat. Vi kommer kunna må bra, vi kommer kunna vara lyckliga i stunder, vi kommer längre fram kunna ”leva lyckliga för det mesta”, men inte alltid. 😦

Vi kommer alltid sakna något, en liten någon, en liten älskad lillebror!

 

Jag älskar dig så mycket att det gör ont min saknade lilla pojke! ❤

 

img_8169

Att stå bredvid.

I vår sorg är vi ju inte precis ensamma, vi har en stor familj och många vänner som också sörjer att Lillebror inte fick stanna. På det står de även handfallna och ser hur dåligt vi mår. Att stå på sidan är otroligt svårt, jag vet då jag själv har stått där flera gånger, dock inte bredvid någon som förlorat ett litet barn.

 

Hur man ska bete sig är vansinnigt svårt. Jag kan knappt säga själv dag för dag vad jag behöver. Jag personligen vill tex inte ha kramar, jag vill inte prata om Martin just nu förutom med några få, dock fungerar det ibland att skriva till andra men inte alltid.

Så att ni som står bredvid oss känner att ni inte vet vad ni ska göra är inte så konstigt, men jag ställer inte heller några krav på att ni ska göra något. Jag känner en trygghet i att bara veta att ni finns där. Möter ni mig, känn inte att ni måste säga något, en nick eller hand på axeln räcker gott då vet jag att ni finns och bryr er..

 

Att jag skriver här är väldigt mycket för min egen skull, det är inte för att ni ska tycka synd om mig eller känna er tvungna att gilla eller kommentera, utan för att jag ska få skriva av mig och även ett litet försök till att förklara vad jag/vi går igenom.

 

Ni är så många fina människor där ute som vill oss väl och vi är så tacksamma för det! ❤

 

Jag hittade en dikt som beskriver ganska bra hur man känner sig i sorgen efter ett barn.

 

Det är svårt att göra rätt!

(av Jane Morén)

 

Om du säger till mig ”Hur mår du?” med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag ”jag mår bra”, därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

 

Om du träffar mig och inte visar att bryr dig om förlusten som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt mycket om mig, eller för rädd för att det du gör ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt!

 

Om du säger ”jag är ledsen för att ditt barn dog”, så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du dig att jag ska säga? Jag vill säga ”jag är också ledsen”, eller ”det är fruktansvärt!”.

Jag vill skrika ”Det är inte rättvist!”

Men jag gör inte det, för jag vill inte bli upprörd idag. Inte inför dig.

 

Så jag svarar ”Tack”. Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

 

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer förstå vad du menar.

Jag har blivit bra på att läsa mellan dina rader.

 

Om du träffar mig och tycker att jag ser upprörd eller ledsen ut, så har du antagligen rätt. Idag är kanske en minnesdag för mig, eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag inte att du inte bryr dig, men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata, men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt!

 

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycket att de är.

Jag behöver dina tankar. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta, men framför allt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt. Den dr obekymrade naiva personen är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt!

 

IMG_2861.jpg

 

 

Förtvivlan..

Idag skulle min älskade pojke blivit 4 veckor gammal..

Imorgon är det således 3 hela veckor sedan han rycktes bort från oss!

 

 

Trots att vi under hela resans gång vetat om att det fanns en risk att lillebror inte skulle klara sig så hade nog ingenting kunnat förbereda oss för det sättet som han försvann på.

Så plötsligt och på grund av något som inte borde ske. Vi talade t.o.m med en läkare innan vi for ner till Göteborg om just risken att operationen eller att något tekniskt skulle gå snett och den läkaren avfärdade det direkt, det var så ovanligt så det skulle vi inte ens tänka på… 😦

På kvällen efter operationen hade våra största farhågor släppt och den glädjen vi kände då kommer jag alltid minnas, den var så total och vi såg äntligen framför oss hur vi skulle få ta med honom hem, allt såg ju så bra ut. Jag längtade efter den dagen jag skulle få ta upp honom ordentligt i famnen, utan en massa sladdar och slangar och få krama honom hårt och länge!

 

Att då, under den tidiga morgonen efter få det fasansfulla beskedet knäckte oss helt och hållet! Jag vet inte hur jag ska kunna lägga det bakom mig.

Bara att se ”okänt nr” på telefonens display får mig att rysa..

Nästa vecka måste vi träffa läkare igen och det känns så jobbigt, inget personligt mot dem utan det är hela grejen att känna sjukhusdofterna, se vita rockar mm. Fastän jag är fullt medveten om att hade dem inte opererat lillebror så hade han absolut inte klarat sig så för sjukhus bara med sig dåliga tankar just nu..

 

Trots att det nu har gått 3 veckor så känns det inte ett dugg bättre på något sätt. Jag går snarare ner mig ännu djupare vissa dagar. Ibland kan jag orka hålla uppe en fasad under en kortare stund men gör jag det så faller jag bara hårdare därefter. Panikångesten som följer blir så stor och gör så ont..

 

Jag älskar mina barn så otroligt mycket och får så vansinnigt dåligt samvete då jag ibland knappt orkar se på dem utan bli förtvivlad. Förtvivlad över att det saknas någon, förtvivlad över att se hans drag i deras ansikten, förtvivlad över att aldrig få se honom leka som dem och förtvivlad över att jag inte kan göra någonting alls åt det!

Att känna den förtvivlan gör så otroligt ont och jag vill bara slippa smärtan!

 

img_8147

 

 

Släpp ut mig..

Ja, släpp ut mig! I dubbel bemärkelse.. Det säger jag till mig själv. Det är jag som håller mig själv inlåst, både fysiskt och psykiskt.

 

 

Psykiskt så har jag en tendens att ibland hålla tårarna inne, fastän jag verkligen behöver släppa ut dem. Det är först och främst när jag skriver, ser på bilder av lillebror eller får ångest som tårarna kommer på riktigt. Annars kämpar jag mot dem så gott jag kan. Men jag märker att om jag inte släpper ut dem när dem vill ut så kommer tårarna när jag inte vill..

När jag satt i telefon med försäkringskassan häromdagen så kom dem definitivt mot min vilja, och då blir det ännu jobbigare..

Jag pratar inte heller så mycket som jag kanske skulle behöva.. Om jag ska ta mig igenom det här så räcker det inte med att bara skriva av mig, jag måste även prata.. Men men, det kommer väl med tiden det också.

 

 

Fysiskt så känner jag att jag såklart mår bättre av att komma ut och få luft men är fortfarande så rädd för mötet med andra människor att jag inte går ut så mycket som jag borde. Pappan klarar av det bättre än mig, även om han såklart också gärna undviker att möta folk.

Den här veckan hade vi som mål att ta promenader varje dag men så har det inte alls blivit, jag har inte klarat det..

 

Men igår tog vi oss ut i alla fall! Storebror och lillasyster var utlånade så pappan, jag och mellanbror packade ryggsäcken och gick ut i skogen.

Där fick blev det lite krovgrillning och sonen var så glad över att få spendera en dag med bara oss. Det är så viktigt att även ge barnen lite egentid mitt i allt kaos, fastän vi är trötta och ledsna så behöver dem sina föräldrar och att få känna att dem är lika viktiga som lillebror. Det är så lätt att glömma bort att visa dem det..

Utan mina älskade barn vet jag inte ens om jag skulle klara av det här.

 

 

Nu idag har pappan tagit med sig storebror ut i skogen så jag samlade lite kraft och tog med mig mellanbror och lillasyster på en promenad till kyrkogården för att visa var lillebror ska ligga. Min fina lilla mittemellankille tänker så klokt och är så omtänksam, när jag blev ledsen så tröstade han mig med kramar och förklarade att han skulle minsann göra så fint på lillebrors grav och hade tusen idéer på vad vi kan göra!

 

 

 

Nu har jag äntligen kunnat börja äta lite bättre igen så nu ska jag värma mig med lite varm choklad och kramas med mina hjärtan! ❤

 

 

Fortsätt gärna att hjälpa oss sprida lillebrors minnesfond!

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

 

 

 

 

Behöver och behöver inte.

När man förlorar ett barn går man (kanske som ni redan märkt) in någon slags dimma och gömmer sig undan världen ganska ordentligt..

Att mitt i det ide man skapat sig då bli tvungen att ta tag i mängder av pappersexercis gällande sitt barn, sjukskrivningar, försäkringar osv är inte så lätt!

Man kan ju tycka att i vårt upplysta samhälle borde det väl vara möjligt för diverse myndigheter att hitta en genväg för människor som är i kris så att man slipper ta den lilla gnutta av ork man har till att sitta i telefon eller fylla i mängder av papper ?

Inte nog med att det ska göras, när jag/vi hållit på och ordnat med allt detta så har vi även fått felaktiga svar när pratat med myndigheterna, bara tur att vi förstått själva att det inte var riktigt som det skulle.. Suck!

Att hålla på med allt det där påminner en ännu mer om den fruktansvärda sits man är i, man behöver det inte, det ska bara funka.

 

 

Lillebror skulle varit lite drygt tre veckor nu och igår var det 2 veckor sedan vi förlorade honom. Jag tror att det först nu börjar sjunka in på riktigt att han inte längre finns med oss. Den fruktansvärda tanken på att nu finns inte ens hans lilla kropp längre, nu är han aska, den tanken är så tung. Jag kan verkligen inte få tillbaka honom, det är helt omöjligt.

 

Gårdagen var en riktigt jobbig dag då jag helst bara legat under täcket och gråtit.

Jag märker själv att jag har backat nåt steg i sorgeprocessen men det är nog helt normalt i allt det onormala! Och som jag fått sagt till mig av så många fina människor, det kommer ta tid och jag måste låta det göra det.

Som person är jag en som gärna stressar på och vill ha kontroll (ni som känner mig är nog mycket väl medvetna om det 😉 ) men det här kan jag varken stressa på eller kontrollera hur gärna jag än vill.

Jag behöver må så här för att ta mig igenom allt, jag behöver gråta ur mig ordentligt då och då och jag behöver absolut det här, Skriva!

 

 

Tack för att ni orkar läsa! ❤

Folkskygg!

För tre veckor sedan satt jag nyförlöst och ensam i en förlossningssal och väntade ivrigt på att pappan skulle komma och hämta mig så att jag skulle få komma upp till iva och träffa min fina nyfödda lilla prins! Men, det är just tre veckor sedan och verkligheten är så mycket hårdare nu..

 

Idag har lillebror äntligen kommit hem från Göteborg, eller rättare sagt så är han på krematoriet, men på något konstigt sätt känns det bättre att han finns där och inte 80 mil bort.

Även om jag aldrig mer kommer få se hans vackra ögon, klappa hans varma mjuka kinder, pussa på honom eller hålla honom i min famn så är ändå han närmre mig. ❤

 

 

Idag hade vår underbara begravningsentreprenör ordnat så att vi skulle få komma till kyrkogården för att se ut en gravplats till lillebror. Snacka om att det är surrealistiskt och sjukt svårt att välja den perfekta platsen för att begrava sitt barn på!

Jag höll ihop under hela tiden vi var där och vi fick välja emellan några olika fina platser och vi valde till sist en på ett öppet fält där solen ligger på hela dagen. Det känns viktigt att han får så mycket ljus som möjligt, som lillasyster säger ”Lillebror tycker inte om mörkret”, vår underbara kloka lilla tvååring! ❤

Efter det for vi hem till oss och kikade lite mer på hur vi vill ha gravstenen osv. Jag höll ihop även då och jag blev lite förvånad själv över att jag faktiskt gjorde det?!

 

 

Men! Såklart kom bakslaget lite senare..

Vi for tillsammans till förskolan för att hämta lillasyster, tyvärr kom vi dit i helt fel tid och det var massor av folk och det blev alldeles för mycket. Det var inte så att någon störde eller kom med massor av frågor utan det räckte med att det var mycket folk, jag klarar verkligen inte av det ännu! Jag trodde kanske lite naivt att det skulle gå men nej, inte alls!

Jag är helt enkelt folkskygg  just nu.

 

Väl hemma kom ”brytet” med mängder av tårar och frossa, allt vi gjort under dagen kom ikapp och det blev tvärstopp! Helt otroligt vad man reagerar konstigt när man inte mår bra psykiskt, kroppen känner sig sjuk…

Hur jag i överhuvudtaget ska kunna sova inatt vet jag inte, sömnen blir inte bättre utan sämre, jag har svårt att koncentrera mig och glömmer bort saker hela tiden..

 

Det är alldeles för mycket tankar, alldeles för mycket saknad!

 

img_2895