Att våga andas!

Igår tog vi steget utanför dörren på riktigt. Alla barnen var ute till låns och vi tog med oss lite varm choklad, drog på oss vinterstassen och gick ut i skogen. Bara jag och pappan…

 

Det var så himla skönt! På vägen var jag dock livrädd för att stöta på någon, jag rasar så himla lätt och klarar bara av att prata med ett fåtal väl invigda än så länge. Men det vackra vädret och känslan av att det bara var vi ensamma där ute i skogen gjorde mig lugn och vi kunde sätta oss ner i snön och bara andas. Att dricka choklad gick ju såklart inte så bra (magen vill tydligen fortfarande bara ha fil) men att sitta där tillsammans med min stöttepelare och prata om lillebror, gråta lite och ändå kunna njuta av solen kändes så skönt! Tårarna gjorde liksom lite mindre ont just där och då!

 

 

Så när vi idag än en gång blev utan barn i några timmar vågade vi oss ut igen, den här gången ledde promenaden till bensinstationen 1 km bort. Det var inte i närheten av lika njutbart men vi kom ju ut i alla fall och solen var lika skön idag. Dock kände jag hur jag gärna böjde ner huvudet och undvek allt som heter kontakt med andra. Men men jag är glad för att vi i alla fall tog oss ut bland lite folk och målet i veckan är att komma ut på en kort promenad varje dag. Att få vara ute gör underverk med kroppen.

Jag längtar så tills kroppen klarar av att springa igen! Löparskorna bara ligger och väntar på att få jobba lite. Det finns få saker som rensar mitt huvud så bra som just att få springa. Men det får nog vänta ett tag till tyvärr…

 

Imorse firade vi såklart pappan i familjen! Världens bästa! Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom!❤️

Storebrorsorna hade fått beställa hem en present och vi hade lite mysfrukost tillsammans innan det var dags för alla ungar att åka iväg.. Det var en konstig känsla att fira farsdag med ett barn för lite.. Den där riktiga glädjen blev dämpad då lillebror alltid är i tanken, men syskonen tyckte det var kul att få fira pappa lite och det var ju det viktigaste!❤️

 

 

Min egen fina pappa fick fira med resten av min familj. Gränsen för vad jag klarar av socialt just nu går vi den där promenaden..

 

I veckan ska vi försöka sätta oss och gå igenom bilder på vår älskade lille prins och göra en fotobok. Jag tror att barnen skulle tycka om att kunna titta på honom på ett lättare sätt, ja såklart även för oss. Det kommer bli sjukt jobbigt men ett steg som behöver tas. Det är verkligen så många steg som vi kommer behöva ta framöver, det är så mycket praktiskt att ta tag i när man förlorar ett barn. Man ska orka med allt vad försäkringar, begravning och diverse pappersarbete mm heter mitt i den enorma sorgen…

Men någon gång i framtiden kommer jag kunna titta tillbaka på den här tiden och känna något annat än outgrundlig smärta, kanske att jag då klarar släppa några tårar utan att bryta samman, en dag kanske det blir så!

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

2 thoughts on “Att våga andas!

  1. Maud Gradin

    Fina rara du! Jag känner så för dig och alla i familjen. Men så bra att ni får lite egen tid. Ni behöver få släppa på känslorna ibland.
    Tror att ni gör rätt som tar små steg i taget.
    För många år sedan var jag på begravning för ett litet nufött barn som inte klarade att leva. Det var svårt men också en fin ceremoni….
    Ta hand om dig…kramar till Er!
    Maud (gammelfröken)

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s