Förtvivlan..

Idag skulle min älskade pojke blivit 4 veckor gammal..

Imorgon är det således 3 hela veckor sedan han rycktes bort från oss!

 

 

Trots att vi under hela resans gång vetat om att det fanns en risk att lillebror inte skulle klara sig så hade nog ingenting kunnat förbereda oss för det sättet som han försvann på.

Så plötsligt och på grund av något som inte borde ske. Vi talade t.o.m med en läkare innan vi for ner till Göteborg om just risken att operationen eller att något tekniskt skulle gå snett och den läkaren avfärdade det direkt, det var så ovanligt så det skulle vi inte ens tänka på… 😦

På kvällen efter operationen hade våra största farhågor släppt och den glädjen vi kände då kommer jag alltid minnas, den var så total och vi såg äntligen framför oss hur vi skulle få ta med honom hem, allt såg ju så bra ut. Jag längtade efter den dagen jag skulle få ta upp honom ordentligt i famnen, utan en massa sladdar och slangar och få krama honom hårt och länge!

 

Att då, under den tidiga morgonen efter få det fasansfulla beskedet knäckte oss helt och hållet! Jag vet inte hur jag ska kunna lägga det bakom mig.

Bara att se ”okänt nr” på telefonens display får mig att rysa..

Nästa vecka måste vi träffa läkare igen och det känns så jobbigt, inget personligt mot dem utan det är hela grejen att känna sjukhusdofterna, se vita rockar mm. Fastän jag är fullt medveten om att hade dem inte opererat lillebror så hade han absolut inte klarat sig så för sjukhus bara med sig dåliga tankar just nu..

 

Trots att det nu har gått 3 veckor så känns det inte ett dugg bättre på något sätt. Jag går snarare ner mig ännu djupare vissa dagar. Ibland kan jag orka hålla uppe en fasad under en kortare stund men gör jag det så faller jag bara hårdare därefter. Panikångesten som följer blir så stor och gör så ont..

 

Jag älskar mina barn så otroligt mycket och får så vansinnigt dåligt samvete då jag ibland knappt orkar se på dem utan bli förtvivlad. Förtvivlad över att det saknas någon, förtvivlad över att se hans drag i deras ansikten, förtvivlad över att aldrig få se honom leka som dem och förtvivlad över att jag inte kan göra någonting alls åt det!

Att känna den förtvivlan gör så otroligt ont och jag vill bara slippa smärtan!

 

img_8147

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s