Att stå bredvid.

I vår sorg är vi ju inte precis ensamma, vi har en stor familj och många vänner som också sörjer att Lillebror inte fick stanna. På det står de även handfallna och ser hur dåligt vi mår. Att stå på sidan är otroligt svårt, jag vet då jag själv har stått där flera gånger, dock inte bredvid någon som förlorat ett litet barn.

 

Hur man ska bete sig är vansinnigt svårt. Jag kan knappt säga själv dag för dag vad jag behöver. Jag personligen vill tex inte ha kramar, jag vill inte prata om Martin just nu förutom med några få, dock fungerar det ibland att skriva till andra men inte alltid.

Så att ni som står bredvid oss känner att ni inte vet vad ni ska göra är inte så konstigt, men jag ställer inte heller några krav på att ni ska göra något. Jag känner en trygghet i att bara veta att ni finns där. Möter ni mig, känn inte att ni måste säga något, en nick eller hand på axeln räcker gott då vet jag att ni finns och bryr er..

 

Att jag skriver här är väldigt mycket för min egen skull, det är inte för att ni ska tycka synd om mig eller känna er tvungna att gilla eller kommentera, utan för att jag ska få skriva av mig och även ett litet försök till att förklara vad jag/vi går igenom.

 

Ni är så många fina människor där ute som vill oss väl och vi är så tacksamma för det! ❤

 

Jag hittade en dikt som beskriver ganska bra hur man känner sig i sorgen efter ett barn.

 

Det är svårt att göra rätt!

(av Jane Morén)

 

Om du säger till mig ”Hur mår du?” med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag ”jag mår bra”, därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

 

Om du träffar mig och inte visar att bryr dig om förlusten som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt mycket om mig, eller för rädd för att det du gör ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt!

 

Om du säger ”jag är ledsen för att ditt barn dog”, så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du dig att jag ska säga? Jag vill säga ”jag är också ledsen”, eller ”det är fruktansvärt!”.

Jag vill skrika ”Det är inte rättvist!”

Men jag gör inte det, för jag vill inte bli upprörd idag. Inte inför dig.

 

Så jag svarar ”Tack”. Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

 

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer förstå vad du menar.

Jag har blivit bra på att läsa mellan dina rader.

 

Om du träffar mig och tycker att jag ser upprörd eller ledsen ut, så har du antagligen rätt. Idag är kanske en minnesdag för mig, eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting så tror jag inte att du inte bryr dig, men om du skulle säga något, kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata, men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt!

 

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycket att de är.

Jag behöver dina tankar. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta, men framför allt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt. Den dr obekymrade naiva personen är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt!

 

IMG_2861.jpg

 

 

Annonser

2 thoughts on “Att stå bredvid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s