Månadsarkiv: december 2016

Jobbig läsning.

Ett sjukt jobbigt år går så mot sin ände.. Och tur är väl det!

År 2017 kan väl ändå inte bli värre? 😳

 

Inte för att allt kommer mirakulöst bli bra bara för att det är ett nytt år, nä vi har nog en lång uppförsbacke kvar.. Men jag kan på något sätt se att det kan bara bli bättre!

 

 

Idag blev det dock en jobbig dag trots en bra start med grillning i skogen tillsammans med fina vänner.

Men mot kvällen försämrades dagen drastiskt då jag tog mod till mig och öppnade det brev från Sahlgrenska som kommit under dagen. Där i låg min förlossningsjournal..

 

Åh vad tungt det var att läsa 😔.

Det var inget som var hemskt i själva texten utan det som gjorde ont var att läsa hur bra allt gått och hur otroligt stark lillebror var. Det såg så positivt ut!💔

 

Självklart gjorde det att tankarna satte igång igen och tårarna verkar inte vilja ta slut. Jag var plötsligt där igen, i förlossningssalen. Pussade på lillebrors kind innan dem tog honom för undersökning. Satt där ensam och nyförlöst och väntade på nyheter om min son.. Den där fruktansvärda oron kom tillbaka till mig och sedan insikten om att det faktiskt är så mycket värre nu..💔

 

Det har blivit totalt tre svängar till lillebror idag, varav en sista själv nu på kvällen.

När pappan, jag och lillasyster for dit tillsammans tog jag en så hjärtskärande bild. Lillsyster hade precis förklarat för oss hur söt lillebror var och satte sig ner för att prata med honom. Det ska inte behöva vara så!😔💔

IMG_8679.JPG

 

Jag hoppas att ni får en härlig kväll imorgon med mycket god mat och glada miner! ❤️

Gott nytt år till er alla!❤️

 

 

Stiltje..

Just nu är det verkligen stiltje i min sorgprocess. Det händer ingenting!

Jag trampar bara vatten och håller huvudet precis över ytan. Jag får i mig tillräckligt mycket luft för att hålla mig flytande men orkar inte simma framåt…😔

 

 

Mina dagliga rutiner har börjat sätta sig men jag orkar inte utveckla dem vidare ännu.

Vi träffar fortfarande bara den mycket begränsade skara av vänner/familj som jag än så länge klarar av att prata med, men så fort det blir för mycket så protesterar kroppen genom att jag får ännu fler hemska ångestattacker och ännu svårare att sova.

Även det blir såklart en stress för mig då jag så gärna skulle vilja träffa fler av alla fina människor omkring oss men inte orkar. Så för att i överhuvudtaget ta mig framåt så måste jag hålla mig till min lilla cirkel för tillfället.

 

 

Promenader tar jag i alla fall! Både mina dagliga till lillebror och det blir ofta även en på kvällen till honom. Då jag inte vill råka stöta på någon på dagstid så blir dem promenaderna bara fram och tillbaka medan jag på kvällen vågar mig ut på en längre tur.

 

 

Idag blev det en förmiddagspromenad med en vaken lillasyster (hon brukar alltid slockna när vi går) och därför blev det bara en kort visit hos lillebror. Och det betyder nog att jag behöver gå en sväng till ikväll.  ❤️

 

När jag tittar på min söta lilla tjej så kan jag inte låta bli att undra hur lillebror skulle sett ut? Hur lik sin storasyster skulle han blivit? Men tyvärr är det något jag aldrig får veta, men nog finns det vissa likheter? 💕

IMG_8654.JPG

 

 

 

 

Han var ju så efterlängtad..

Ja han var så otroligt efterlängtad vår fina lillebror..

 

Jag tror att eftersom vi laddat så länge för att få ta hand om honom extra mycket så blev han ännu mer efterlängtad än vad en frisk bebis skulle varit.

Det var ju såklart det värsta som kunde hända (då) att få ett sjukt barn. Men vi skulle ju se till att han blev ”frisk”, eller ja så frisk som ett barn med Hlhs kan bli. Vi skulle klara det!

Självklart hade jag ju hellre sett att han var helt frisk men nu var situationen så som den var och vi skulle klara av att hantera den!

 

Det var en så lång och intensiv resa fram till hans födelse, och det var en vansinnig berg och dalbana.. Därför släppte den största oron när han föddes och mådde så bra!

 

När vi gick ”hem” till Ronald McDonald hus från iva den där kvällen efter hans lyckade operation gick vi och pratade om just vår framtid med honom, hur skulle vi planera för julen? När skulle barnen få komma ner till oss? Hur skulle vi åka hem? Vad skulle lillebror må bäst av?

 

Att då så plötsligt förlora inte bara lillebror utan framtiden som vi planerade så mycket inför gjorde hela situationen ännu värre..

 

Jag vet att jag tjatar men.. Han skulle inte försvinna sådär, om han skulle lämna oss så skulle det ju vara hans hjärta som inte orkade och det skulle varit tufft nog.. Men att det skulle ske så här, på grund av yttre omständigheter?!? Det, det gör så ont!💔

 

Nu har vi genomlidit den första av många julaftnar utan honom, och det var så jobbigt..😔

Vi tog oss igenom den med hjälp av barnen, men inget kändes som vanligt och någon julefrid infann sig såklart aldrig.

Två turer till lillebror blev det igår och såklart en hel del tårar, men nu har vi i alla fall klarat av den.

 

Hoppas alla ni andra haft en fin jul med nära och kära!

Kram på er!❤️

IMG_8638.JPG

Vaddå god jul?

Nej det är ingen god jul i år.. Det är en riktigt usel jul i år!

 

Upplägget för en god jul är samma som vanligt. Granen är underbart vacker, klapparna under den är många, barnens önskelistor långa och maten är både god och finns i överflöd. Men allt det gör inte en god jul. 😔

 

Min enda önskan är tyvärr omöjlig att uppfylla.. 💔

Jag får helt enkelt se på hur andra får en glad och lycklig jul och även hoppas att mina barn får det bra. Jag får ännu en gång dra på mig det där leendet som bara är på låtsas, tänka att jag gör det för dem, det viktigaste jag har!❤️

 

Snart är köttbullarna klara, nubbesalladen är blandad och all annan julmat färdig inför barnens dag.

Då blir det äntligen tid för att ta en tur till älskade lillebror, se över hans ljus och lilla tomte, lägga dit en ros och fälla några tårar..

 

MEN, jag hoppas verkligen att alla ni andra får en underbar jul med massor av god mat, många skratt och att ni kan känna lyckan över att fira med era nära och kära!

 

God jul till alla er fina människor där ute! ❤️🎄

img_8592

 

–  Most People want presents under their tree.

My wish is different, I wish that you were here with me –

💔

 

 

 

 

Vill inte, men gör det ändå..

Idag firar vi vår älskade storebror som fyller nio år! Mitt älskade lilla barn som helt plötsligt är en stor liten kille. Han är tillsammans med sina syskon det bästa jag har!💕

 

Men att fira just nu är så jobbigt, jag vill verkligen inte fira.. Varför ska jag fira när jag har så ont i hjärtat? Det känns som om jag sviker lillebror när jag helt plötsligt ska spela glad och lycklig.. Men självklart gör jag det, självklart ska min kille få sin dag, självklart!

Som tur är ställer min familj upp även nu och hjälper till med bakning mm, vi behöver inte ens vara hemma hos oss (vilket känns väldigt skönt att slippa). Både mina föräldrar och mina systrar erbjöd sig att ta alltihop, så nu firar vi hemma hos min lillasyster istället.

 

Det är så skönt sådana här gånger att ha en sån familj som jag har, som ställer upp i alla väder. Mamma och pappa som drog ett otroligt tungt lass när vi var borta och systrarna som även dem ställt upp under hela den tiden. Min storasyster tog tex ett par av barnen varje helg under vår tid i Göteborg. Och dem fortsätter att backa upp oss, i stort som smått.

 

Det är så viktigt att vi har dem och våra fina vänner att falla tillbaka på just nu, då det vi går igenom inte kan jämföras med något annat och vi inte alltid orkar med ens oss själva.❤️

 

Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark och glad person, jag är ett typiskt mellanbarn som medlar och vill alla väl. Min livsfilosofi har nog varit att det som inte dödar stärker.

Jag försöker att inte gräva ner mig i ett djupt hål när det är tungt, utan har ambitionen att istället göra något åt situationen. Det hjälper ju inte att jag sitter och tycker synd om mig själv, det är hundra gånger bättre att ta tag i själva grundproblemet. Ibland tar det dock lite tid att både starta och komma fram, men jag försöker iaf. Visst, jag är otroligt duktig på att noja och oroa mig över saker och ting men det ska mycket till innan jag bryts ner.

 

 

Hade jag nu kunnat ändra något i mitt liv för att kunna göra allt bättre så hade jag gjort det direkt, man jag kan inte! Det går inte, det här kan jag inte lösa hur mycket jag än vill och jag är totalt nedbruten…

Det går inte över på några månader, det tar tid, det kommer aldrig gå över helt och hållet.

Jag önskar att det fanns ett mirakelpiller som tog bort allt det onda, att det var som ett brutet ben och läker med tiden.

Jag kommer tex inte kunna ta en shoppingrunda, en fika på stan eller liknande på väldigt länge. Den här känslan som jag bär på är för massiv för att jag ska klara av att trycka undan den ens för en stund. Den här sorgen går inte att jämföra med någonting annat jag någonsin varit med om. 😔

 

 

 

Perioden som står för dörren är fylld av diverse firanden och sammankomster. Tyvärr blir det såklart väldigt jobbigt för oss i år, vi skulle ju varit en familj med fyra barn. Det hade ju inte ens varit säkert att vi skulle kommit hem från Göteborg ännu. Vi pratade mycket om hur vi skulle gjort i så fall, vi hade en plan. Kanske mormor och morfar skulle kunna komma ner till oss under julen, det skulle blivit en bra jul tillsammans med lillebror.

Men nu är det inte så… Nu blir vi hemma själva istället, utan vår lilla bebis. Utan den framtid som vi planerat så mycket inför..💔

 

Självklart firar vi jul och nyår ändå, jag vill inte men gör det för barnens skull. Utan mina små hjärtan hade det varit ännu tuffare, så för deras skull försöker jag göra en så fin jul jag bara kan.

 

 

Men nu får jag för dagen fokusera på min fina nioåring, försöka dra på mig ett leende och något annat än mysbyxor 😉 .

 

img_8582

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ensam

Idag har jag varit ensam, i dubbel bemärkelse.. 😔

 

Pappan har börjat jobba lite, först var det hemifrån men idag for han till kontoret på förmiddagen och för att sedan komma hem efter lunch.  Jag har inte velat vara ensam hemma ännu då jag inte klarar av tystnaden, den medför att alla tankar kommer. Men vi bestämde oss för att prova och se hur det gick, både för honom att jobba och för mig att vara själv.

 

I en så här pass stor sorg så är det väldigt lätt att känna sig ensam trots att man är uppe i andra och den enda som kan ge mig tröst är just min man. Han är mitt stora stöd som jag konstant lutar mig mot, så det är såklart jobbigt att vara själv när det där stora mörka molnet faller över en. Det finns så många runt om som finns där för oss och vill hjälpa och trösta, men att verkligen förstå min sorg över vårt barn kan ju trots allt bara han göra, han genomgår ju samma sorg fast på sitt sätt.💔

 

 

Jag försökte hålla mig lite upptagen med att bla ta en promenad till lillebror, tvätta lite osv. Men det hjälpte tyvärr inte, det blev en jobbig dag hur som helst!

Under promenaden tänkte jag lyssna lite på radio, jag älskar att lyssna på typ vetenskap och matlagningsprogram mm. Men nu går det inte alls, jag slog på ett program och lyckades väl hålla fokus i ca 2 minuter innan tankarna for iväg. Så är det väldigt ofta nu, jag försöker fokusera på något, en film, en bok eller liknande men det är otroligt svårt att fokusera mer än några minuter.

 

 

 

Pappan ska iaf fortsätta att åka in på jobbet på förmiddagarna, jag måste ju vänja mig vid att vara själv igen och det är ju trots allt bara några timmar. Jag ska försöka att ha ett mål varje dag, något att göra förutom den så självklart dagliga promenaden till lillebror, för det MÅSTE jag göra!

Vi har precis kommit hem från dagens andra promenad dit, det känns så skönt att ta en tur dit på kvällen och få säga godnatt till honom. 💕

 

 

Lillebror har även fått en egen plats här hemma nu, vi var inte säkra på att vi skulle orka ha en bild framme ännu, men det går bättre än vi trodde. Det är skönt att kunna titta på honom lite då och då, vi har även ett litet ljus bredvid som alltid lyser för världens finaste lillebror! ❤️

(Notera även den söta lilla figuren som finaste storebror smög dit med igår, den hade han sytt till honom redan innan lillebror föddes ❤️)

img_8550

 

 

När man känner sig hemma på en gravplats.

Nu har det blivit rutin att gå till lillebror minst en gång per dag (fast hittils har det blivit 2 gånger om dagen). Det är som att det drar i mig på morgnarna, jag bara måste dit! 💔

 

Varje dag tar jag och pappan en promenad tillsammans bort till honom och på kvällarna när mina panikattacker kommer så är det enda som lugnar att få gå dit igen. Men då tar jag oftast en sväng själv.

På kvällen är det otroligt lugn och fridfullt hos lillebror, det brinner massor med ljus på hans grav och det känns på något underligt sätt lite hemma. Jag trivs där och känner en enorm lättnad när jag äntligen får komma dit.

Där kan jag bara vara, fastän jag inte får hålla honom nära mig så kan jag prata med honom. Jag kan sitta där och gråta bäst jag vill och känna närheten till mitt barn.💕

 

Hade någon sagt till mig förr att du kommer en dag längta efter att få gå till en gravplats så hade jag nog skrattat åt dem. Men nu vet jag hur det känns att vilja vara där jämt, att inte vilja lämna. Det är inte mörkt och skrämmande som jag upplevt det tidigare. Mitt barn är ju där, hur skulle det då kunna upplevas som otäckt?

Det pyntas och fixas hos honom, inte bara av mig. Det lyser konstant mängder av ljus och nu har han till och med fått en egen liten tomte. Jag vet ju mycket väl att han inte är medveten om allt vi gör, men precis som att vi ville göra det så fint vi kunde för honom under minnesstunden så känns det bra för oss att det även är så fint det bara kan vara på hans viloplats!❤️

 

Igår hade jag äntligen styrkan att sätta mig ner och läsa de brev som familjen fått lämna till lillebror under minnesstunden. Dessa ska vi sedan sätta in i en minnesbok här hemma tillsammans med annat som jag har sparat efter honom, tex en liten hårtuss, hans fotavtryck mm.

 

Alla hade skrivit så fint till honom och det var jobbigt att läsa pga alla känslor som kom över mig. Ett brev var dock jobbigare än de andra..

Min älskade lilla systerson som bara är 8 år hade självmant valt att göra ett eget brev till lillebror. 💌

Det var såå otroligt fint, gick rakt in i hjärtat på mig och tårarna flödade av kärlek till denna lille pojke.💕 Hans fina ord och bilder visade verkligen hur mycket han längtat efter att få träffa sin nya kusin och sorgen som kom då det inte blev så. 😔

 

 

Sakta men säkert börjar det bli mer jul här hemma också.

Idag for jag och pappan iväg för att köpa en julgran. Som vanligt var jag lite nervös inför risken att behöva stöta på någon jag känner. Jag upplever det även lite obehagligt när det blir för mycket folk.

Jag undviker fortfarande att behöva röra mig bland andra, utan håller mig till några få nära som jag klarar av att prata med. Men det gick iaf bra, vi stötte inte på någon vi känner och visst det var mycket folk men jag undvek alla så gott det gick.

 

Nu står det i alla fall en stor fin julgran i vardagsrummet som barnen ska få klä imorgon. Julen är ju ändå deras, och även om jag helst vill skippa den i år så gör jag allt för att det ska bli så bra som möjligt för dem! ❤️

 

Så här såg det ut i kapellet under minnesstunden.💕

img_8513