Vill inte, men gör det ändå..

Idag firar vi vår älskade storebror som fyller nio år! Mitt älskade lilla barn som helt plötsligt är en stor liten kille. Han är tillsammans med sina syskon det bästa jag har!💕

 

Men att fira just nu är så jobbigt, jag vill verkligen inte fira.. Varför ska jag fira när jag har så ont i hjärtat? Det känns som om jag sviker lillebror när jag helt plötsligt ska spela glad och lycklig.. Men självklart gör jag det, självklart ska min kille få sin dag, självklart!

Som tur är ställer min familj upp även nu och hjälper till med bakning mm, vi behöver inte ens vara hemma hos oss (vilket känns väldigt skönt att slippa). Både mina föräldrar och mina systrar erbjöd sig att ta alltihop, så nu firar vi hemma hos min lillasyster istället.

 

Det är så skönt sådana här gånger att ha en sån familj som jag har, som ställer upp i alla väder. Mamma och pappa som drog ett otroligt tungt lass när vi var borta och systrarna som även dem ställt upp under hela den tiden. Min storasyster tog tex ett par av barnen varje helg under vår tid i Göteborg. Och dem fortsätter att backa upp oss, i stort som smått.

 

Det är så viktigt att vi har dem och våra fina vänner att falla tillbaka på just nu, då det vi går igenom inte kan jämföras med något annat och vi inte alltid orkar med ens oss själva.❤️

 

Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark och glad person, jag är ett typiskt mellanbarn som medlar och vill alla väl. Min livsfilosofi har nog varit att det som inte dödar stärker.

Jag försöker att inte gräva ner mig i ett djupt hål när det är tungt, utan har ambitionen att istället göra något åt situationen. Det hjälper ju inte att jag sitter och tycker synd om mig själv, det är hundra gånger bättre att ta tag i själva grundproblemet. Ibland tar det dock lite tid att både starta och komma fram, men jag försöker iaf. Visst, jag är otroligt duktig på att noja och oroa mig över saker och ting men det ska mycket till innan jag bryts ner.

 

 

Hade jag nu kunnat ändra något i mitt liv för att kunna göra allt bättre så hade jag gjort det direkt, man jag kan inte! Det går inte, det här kan jag inte lösa hur mycket jag än vill och jag är totalt nedbruten…

Det går inte över på några månader, det tar tid, det kommer aldrig gå över helt och hållet.

Jag önskar att det fanns ett mirakelpiller som tog bort allt det onda, att det var som ett brutet ben och läker med tiden.

Jag kommer tex inte kunna ta en shoppingrunda, en fika på stan eller liknande på väldigt länge. Den här känslan som jag bär på är för massiv för att jag ska klara av att trycka undan den ens för en stund. Den här sorgen går inte att jämföra med någonting annat jag någonsin varit med om. 😔

 

 

 

Perioden som står för dörren är fylld av diverse firanden och sammankomster. Tyvärr blir det såklart väldigt jobbigt för oss i år, vi skulle ju varit en familj med fyra barn. Det hade ju inte ens varit säkert att vi skulle kommit hem från Göteborg ännu. Vi pratade mycket om hur vi skulle gjort i så fall, vi hade en plan. Kanske mormor och morfar skulle kunna komma ner till oss under julen, det skulle blivit en bra jul tillsammans med lillebror.

Men nu är det inte så… Nu blir vi hemma själva istället, utan vår lilla bebis. Utan den framtid som vi planerat så mycket inför..💔

 

Självklart firar vi jul och nyår ändå, jag vill inte men gör det för barnens skull. Utan mina små hjärtan hade det varit ännu tuffare, så för deras skull försöker jag göra en så fin jul jag bara kan.

 

 

Men nu får jag för dagen fokusera på min fina nioåring, försöka dra på mig ett leende och något annat än mysbyxor 😉 .

 

img_8582

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s