Månadsarkiv: januari 2017

Trodde att det skulle bli en bra dag..

Ja, det kändes så igår morse när jag klev upp. Jag trodde verkligen att det skulle bli en bra dag. Och visst den var relativt bra, fram tills mitt på dagen.. Då slog ångesten till som en rak höger. Under middagen var jag tvungen att gå ifrån matbordet för att gråten bara vällde fram.

 

I huvudet förflyttar jag mig ännu mer frekvent tillbaka till Göteborg än vad jag gjorde tidigare. Och nu är jag mer o mer i salen på IVA, med hans lilla kropp som inte längre rör sig, inte längre är varm. Det är inga små ögon som plirar mot mig och inte några små fingrar som greppar runt mina. Utan jag sitter där och smeker hans kalla små kinder och klappar på hans mjuka hår. Det minnet av den allra sista gången jag fick träffa mitt lilla barn är för evigt etsat på min näthinna.😔

 

När jag nattade lillasyster igår kväll kom just dem tankarna och plötsligt började jag gråta ohejdbart. Min underbara lilla flicka frågade försiktigt ”vad är det mamma” och försökte trösta.. Men hur förklarar man för en 2,5 åring att mamma har ont i hjärtat? 💔

 

 

Kvällen slutade med att jag blev tvungen att ta en promenad, dock inte till lillebrors grav. Jag känner att jag måste börja avvänja mig vid att gå dit för ofta. En gång om dagen får räcka.

Det blev istället en lång sväng med musik i öronen, försökte först lyssna på en dokumentär men det var lönlöst, att hålla fokus är fortfarande ett problem.

 

 

Den här dagen blev lite bättre, tog såklart en promenad till lillebror och sedan blev det lite målning på lillasysters rum som vi håller på att fixa till.

Målning verkar vara ett bra tidsfördriv, det är så skönt att göra något som inte kräver någon särskild tankeverksamhet. Får väl bli till att måla om hela huset i slutändan 😉.

Såklart kom ångesten över mig även idag men den har varit mer hanterbar, det blev som tur var aldrig den där panikgråten, utan bara lite lugna tårar.

 

Nu ska jag ta och mysa ner mig i soffan med vår goa lilla kattunge, snacka om att jag har fått en kompis där… Hon är konstant runt mina fötter och vill gärna ligga i knäet så ofta det bara går. Jag är så glad att vi valde just henne, vår söta lilla Sushi!

 

IMG_9057.JPG

Annonser

Jag orkar inte..

Vad otroligt tufft det är att vilja men inte orka..😫

Jag får så många fina meddelanden från vänner och bekanta som jag tyvärr inte alltid orkar svara på. Ibland blir det bara för mycket, vissa dagar klarar jag knappt av att läsa ett sms.

 

 

Dem dagarna skulle jag egentligen vilja skriva och berätta hur ont jag har, hur ångesten äter upp mig inifrån. Förklara för var och en i detalj varför jag inte klarar av att sitta ner och ta en fika, gå en sväng på stan eller ibland inte ens ta en promenad. Det är inte på något sätt för att jag inte vill, utan för att jag inte orkar.. Jag orkar inte möta blickar, orkar inte förklara, orkar helt enkelt inte gråta mer än jag redan gör. 💔

 

 

Jag vet så väl att alla skriver av den godaste välvilja och medkänsla, men ibland orkar jag inte ens med medkänslan 😔, för att jag ibland inte ens orkar tänka på lillebror.

Det gör fortfarande alldeles för ont..

 

Bara att skriva det här inlägget gör ont, tårarna som rinner just nu river upp stora fåror på mina kinder, så tunga är dem.

Men jag är så tacksam över att ni är så många som bryr er, och tro inte att jag bara ignorerar er för det gör jag inte.

Jag ser er allihop och en dag kommer jag orka, för jag vill prata med er alla. Bara inte nu, inte när det gör som ondast…

 

Kärlek till er!❤️

IMG_9007.PNG

 

 

Reaktioner.

Hur man reagerar på en stor förlust kan vara väldigt olika, även när sorgen tar över.

Sorg är inte likadan för alla och den är inte linjär, den går upp och ner, hit och dit och det går aldrig att förutsäga hur dagen kommer bli.

 

En av mina kraftigaste reaktioner på en förlust var när en fin vän omkom i en bilolycka. Jag minns så tydligt den stund då jag fick veta vad som hänt trots att det nu gått många år sedan dess.

Min sambo (nu man) kom hem från arbetet, jag stod i köket och stekte pannkakor. Han berättade vad som hade hänt, jag trodde först att det var ett dåligt skämt. Det kan ju inte ha hänt, sånt händer inte! När jag några sekunder senare förstod att det var sant så brast det totalt! Jag bara skrek rakt ut och föll ihop på golvet. Den förlusten var så otroligt tung. Då kunde jag såklart inte sätta mig in i hur fruktansvärt jobbigt hans underbara föräldrar hade/har det, men nu kan jag tyvärr åtminstone förstå en del av deras känslor. 😔

 

 

Reaktionen vid den här enorma förlusten av vårt barn var helt annorlunda. Visst, vi visste om att det fanns en risk men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle förlora honom på det här sättet.💔

Torsdagen den 3/11-16 ringde telefonen klockan 05.57. En kvinnlig sköterska sa bara att doktorn ville prata med oss. Men vi förstod nog innerst inne redan då.

När vi sedan kom in på IVA och dörren till hans rum stod öppen och hans säng var tom så blev det helt klart. Vi fick sitta en stund i korridoren och vänta, och under den tiden hann vi tänka tusen tankar. När vi så till slut fick komma in i hans rum och läkarna anlände för att ge oss dem hemska nyheterna så höll jag ihop, ja åtminstone i några minuter.

Jag vet inte om jag inte förstod vad han sa eller om jag redan hade förstått det så väl så att jag inte ”behövde” bryta ihop på en gång. Det mer smög sig på den här gången och byggde upp ett undertryck som såklart efter tag skulle göra att det brast. Och den sorgen jag kände är precis lika stark nu som då, det är bara mina reaktioner som mildrats lite.

 

 

Nu är det ju inte ens tre månader sedan vi förlorade vår lilla pojke, så det är inte särskilt konstigt alls att jag fortfarande känner den där intensiva sorgen. Men nu kan jag i alla fall reagera lite lugnare. Jag kan (såklart inte alltid) sitta lugnt i soffan och låta tårarna rulla, mot för tidigare då jag bara ville skrika rakt ut och helst bara försvinna från jordens yta.

Så, som sagt hur man reagerar beror inte bara på personen utan även situationen, sorg är ombytligt! Hur du tror att du ska reagera behöver inte vara den reaktionen du får.

 

 

 

Min långa simtur tillbaka är fortfarande inte påbörjad för jag ser inte var kanten är, jag trampar fortfarande bara vatten.

Men, jag sjunker inte längre ner under ytan lika ofta och jag har äntligen börjat snurra runt och försöker se åt vilket håll jag ska. Snart, snart kanske jag orkar ta några första försiktiga simtag i rätt riktning.

 

 

 

Tillsvidare har jag iaf ett fantastiskt sällskap medan jag trampar vatten, ett mycket busigt litet ett!😻

Kram till er alla! ❤

IMG_8980.JPG

 

 

Gråtmilda dagar..

Dem sista dagarna har jag verkligen varit känsligare än vanligt.. Jag är otroligt gråtmild och det krävs inte mycket alls för hjärnan att hoppa tillbaka till Göteborg, begravningen eller något annat tillfälle kopplat till lillebror.💔

 

Till exempel så gick jag igår vid lunchtid min vanliga promenad till graven och gick som vanligt förbi kapellet där vi hade minnesstunden. Men skillnaden mot andra dagar var att det igår pågick en begravning där inne och skylten med namn och information om vem  minnestunden är för påminde lite för mycket om vår jobbiga dag där…

Det slutade såklart med att jag föll i gråt, en sådär ohejdbar intensiv gråt. Tur att ingen kom ut därifrån, dem skulle nog tro att jag var galen som stod där och tokbölade?😬

 

Sådär blir det lite titt som tätt och jag kan inte heller tvinga mig själv att hålla tillbaka tårarna, för gör jag det blir ångesten efteråt så otroligt stark.

 

Nu har förkylningarna nått hem till oss också, både lillasyster (som varit hemma från förskolan hela veckan), jag och pappan är ordentligt förkylda. Grabbarna verkar än så länge ha klarat sig hyfsat med bara lite hosta.

Vi hade planer för en mysig helg med grillning i skogen osv, men nu blir det inomhus med soffhäng istället. Fast mina promenader till lillebror tar jag trots förkylningen, det krävs betydligt mer än en ond hals för att jag ska låta bli det.

 

Hoppas ni andra har en härlig helg, så här mysigt fick i alla fall lillasyster ha det på dagens promenad!❤️

IMG_8970.JPG

Jaha, då var såret vidöppet igen..

Usch vad jag har haft ont i magen idag.. Allt kom tillbaka igen efter gårdagens möte och tårarna kommer titt som tätt.

Det är som att såret rivits upp igen och att jag helt plötsligt får börja om..

Men det absolut värsta i alltihop är insikten att lillebror mycket väl hade kunnat ligga i sin lilla vagga här hemma nu. Om det inte vore för den där nålen så hade han förmodligen gjort det, och dessa tankar ger mig en enorm ångest.

Jag försöker villa bort mig själv så fort ångesten och tankarna kommer men det är lättare sagt än gjort. På både gott och ont så har lillasyster varit hemma från förskolan idag och det har gjort att jag måste tänka på annat. Hon måste få mat, sova och lite underhållning. Fast det innebär även att jag nu känner mig ännu tröttare och får ännu mer ångest då allt ändå behöver komma ut på något sätt..

Som tur är ska jag ut på en kvällspromenad tillsammans med en god vän, usch jag tycker lite synd om de få stackare som jag just nu orkar prata med.. Ni får verkligen lyssna på mycket gnäll!

Igår kväll satt vi och pratade om journalerna och kom fram till ytterligare en del frågor som vi ska be hemsjukhuset ta reda på svaren till. Det känns ändå bra att nu kunna se svart på vitt precis hur allt gick till, förutom hur det faktiskt kunde bli så att nålen spräckte venen, men det kommer vi som sagt aldrig få veta. Det är en sån där sak som inte ska kunna hända men ändå händer det, som tur är så sker det extremt sällan. En jäkla skitotur att det var just för lillebror det skulle hända.

Men nu är det ju som det är och jag kan inte annat än fortsätta att åka med på den här resan. Titt som tätt tar resan dock små stopp där jag kan kliva av och känna stödet hos familj och vänner. Och som tur är har jag ju dem jag älskar över allt annat som medpassagerare, mina underbara barn och min fantastiska man!💕

 

 

Den här bilden hade lika väl kunnat vara nu, men istället är det ett minne fyllt av syskonkärlek från när lillasyster precis kommit hem till oss! Älskade, älskade barn!❤️❤️❤️❤️

img_8952

 

Det var bara otur.. Sjuk otur!

Jaha så var dagen avklarad, en otroligt  jobbig men välbehövlig dag.

Vi hade ett bra möte med två barnkardiologer och en barnsköterska. De var mycket sympatiska och sakliga och hjälpte oss att förstå journalerna.

Dessa var mycket detaljrika och det stod betydligt mer än vi trott. Det var extremt jobbigt att återuppleva tiden i Göteborg men ännu värre att läsa om mitt älskade lilla barns sista minuter i livet. Men det var ändå så viktigt för att få försöka förstå vad som faktiskt hände.

 

Journalerna bekräftade det vi trott, lillebror mådde väldigt bra (för att vara ett Hlhs-barn) och hade goda utsikter för framtiden.

Operationen hade gått jättebra och de upptäckte under tiden flera saker som såg betydligt bättre ut än man trott innan.

Att dem skulle vara tvungna att sätta hjärt/lungmaskin på natten efter operationen var inte heller något konstigt, utan relativt normalt efter en så pass stor operation.

 

Men, det som sedan hände var mycket ovanligt..

Det var inget fel på lillebrors kärl, de var inte skörare än någon annan bebis (även om dem såklart alltid är sköra på så små barn). Hans hjärta slog fint och allt såg bra ut, hans lungor behövde bara lite hjälp att komma igång ordentligt igen…

Och hur det kom sig att den där nålen spräckte den lilla venen kommer vi aldrig få svar på, det var bara otur! Ren och skär otur!💔

 

 

På ett sätt är så jag så glad över att det trots allt visat sig att lillebror mådde så bra, att operationen blev så lyckad och att det såg så positivt ut. För det betyder att vi gjorde helt rätt, vi gjorde det vi kunde och vi gav honom chansen..❤️

Men, samtidigt blir jag såklart så otroligt ledsen av att veta hur bra det kunde ha blivit och att den ljusa framtiden med lillebror nu inte längre finns.

Nu får vi istället besöka en grav, vårt lilla barns grav.💔

Det gör ont!

Så vansinnigt ont!!

img_8896http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342