Verklighet..

 

Ibland funderar jag allvarligt över om det faktiskt är verkligt? 😳

Det är lite för hemskt för att vara sant.. Trots att det snart har gått 2 månader så har jag nog ännu inte riktigt förstått vad som har hänt. Jag befinner mig fortfarande ofta i Göteborg, i tankarna och i drömmarna.

När jag tar mina kvällspromenader till lillebrors grav så är jag ofta (i huvudet) på väg från Ronald McDonald hus till avdelning 323 för att träffa min fina lilla son. Och i drömmarna sitter jag med honom i famnen och smeker hans mjuka kind, ammar honom och pussar på honom. Och det är så vansinnigt jobbigt att behöva vakna ur en sådan dröm och inse den brutala verkligheten..💔

 

 

Men, nu har vi äntligen fått ett datum för att gå igenom journalerna från operationen och vårdtiden tillsammans med barnkardiologer och sjuksköterskor här hemma, usch vad det känns jobbigt och nervöst.

Med tanke på hur upprörd jag blev av att läsa förlossningsjournalerna så lär det här bli otroligt mycket tuffare, men det blir även ett välbehövligt steg på vägen. Det börjar bli dags att få svar på alla frågor vi har,om vad som faktiskt hände med lillebror. Hur den där nålen kunde avsluta hans korta liv, hur det kunde bli så fel efter en så lyckad operation?

 

Efter den här första genomgången kommer det förmodligen även bli en videokonferens tillsammans med kirurgerna i Göteborg, för att få svar på eventuella frågor som kommer upp. Läkarna här hemma kan såklart inte svara på hur kirurgerna där nere har resonerat kring diverse beslut.

Just nu orkar vi dock inte med det. Det blir tillräckligt tungt att bara gå igenom allt, att då även måsta konfrontera de läkare som utförde operationen blir bara för mycket.

Men ändå, det ska bli skönt att om några veckor få lite klarhet kring operationen. Det kommer bli mer på riktigt efter genomgången, då man fått en viss förståelse.

 

 

Nu hoppas vi på att vårt 2017 blir ett bra år, för ett sämre år än 2016 kan vi väl ändå inte få? Det känns omöjligt! Jag ska börja med att ta mig framåt, inte bara hålla mig vid ytan, utan simma också. Förr eller senare kommer jag ta mig fram till kanten och orkar klättra upp.

Men inte idag, inte imorgon. Men sen, jag måste först och främst se kanten för att veta var jag simma..

 

Trots allt så var den här lilla killen utan tvekan det bästa som hände under 2016.

Och jag är så tacksam över den korta stund han fick vara hos oss!❤️❤️❤️

IMG_8689.JPG

God fortsättning till er alla och jag hoppas att ni får ett gott nytt 2017! ❤️

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s