Månadsarkiv: februari 2017

Det viktiga.

Det som vi har gått igenom det sista året har förändrat mycket i mitt liv, inte bara praktiskt utan även hur jag värderar livet. Vad är det egentligen som betyder något?

Det materiella har tappat i värde och jag känner att jag i framtiden kommer bry mig mer om andra saker än tidigare. Min familj och mina vänner har om möjligt blivit ännu viktigare, dem har såklart alltid varit det men det har nu blivit ännu tydligare hur mycket dem betyder för mig och det är ju dem jag vill lägga min energi på. På mina nära och kära som ger mig så mycket!❤

 

Problem som jag/vi hade tidigare är verkligen inte problem längre.. Till exempel så struntar jag helt i om det är stökigt hemma iaf det skulle råka komma förbi någon, dem får ta mitt struliga hem som det är. Vi lever ju faktiskt här, och jag lägger hellre min tid på att leka och umgås med mina barn än se till att jag har ett perfekt hem. För jag har bara en chans med dem, vad som helst kan hända närsomhelst!💔

 

Jag har även tappat sugen på att resa, det behöver jag inte. Jag har allt jag behöver här hemma. Vi bor så fantastiskt fint och har stranden runt hörnet, så varför ska jag fly härifrån? Det är ju här jag trivs!

img_7220

Även innan allt med lillebror tyckte jag om att vara hemma, men hade ofta den där dragningen till att måsta göra något, det måste hända saker jämt och ständigt. Schemat skulle verkligen vara fullbokat. Men nu vill jag inte alls ha det så! Jag vill hellre ta dagen som den kommer.

 

Visst det kommer säkert ändras lite igen längre fram, men jag tror ändå att jag har fått en ny syn på livet och det har förändrat mig i grunden. Jag kommer nog alltid vara lite mer allvarsam än mitt tidigare jag varit och min framtidstro är inte längre lika solig och varm. Det finns ett stort mörkt regnmoln på min himmel som då och då kommer släppa några skurar över mig och påminna mig om att solen inte alltid skiner, ibland slår till och med blixten ner och tar ifrån dig det bästa du har…😔

 

Annonser

4

Idag skulle lillebror blivit fyra månader gammal..

 

Det känns så tungt att tänka tillbaka till den där första gången jag höll honom i mina armar, lättnaden vi kände när allt såg så bra ut, hoppet vi kände inför framtiden..

Den framtid som aldrig blev av.💔

 

Idag lever vi i en helt annan framtid, just nu är den väldigt jobbig men jag hoppas innerligt att den ska bli bättre. Tills dess får jag försöka njuta av de minnen jag har av honom, min älskade lille pojke!❤️

img_9446

 

Nu är det bara ett par dagar kvar på hjärtebarnsmånaden. Hjälp oss gärna att sprida lillebrors minnesfond, för alla andra hjärtebarns framtid!❤️

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

 

 

Gränsen

Jaha, då nådde jag gränsen igen då..

I fredags tyckte jag att det var en så bra start på dagen och jag tog mod till mig att göra fler ”nya” saker än vanligt. Vilket blev helt fel! 😫

Jag tycker själv att jag gör en hel del framsteg just nu men i fredags blev det alldeles för mycket.. Jag både pratade med någon jag inte pratat med om alltihop tidigare, träffade min kurator och åkte ensam för att handla (dock inte på vår hemaffär, det vågar jag fortfarande inte).

När jag efter allt det hade lämnat av mellansonen hos mormor och morfar så brast det. På vägen hem gick det inte längre och hela jag sjönk till botten..

 

Vad liten man känner sig när man sitter där och storgråter i bilen och helt enkelt inte orkar mer. Det tog verkligen bara stopp! Jag var tvungen att ringa pappan så att han fick sköta hämtning på förskolan och middag, inte ens det mäktade jag med. Ångesten blir så otroligt stark vid sådana tillfällen och reaktionen blir att jag bara vill fly från allt..💔

 

Efter middagen kändes det något bättre men flyktkänslorna satt fortfarande i och jag behövde som vanligt komma ut. Så en promenad med en fin vän, som jag orkar vara helt öppen med, blev lösningen!❤

 

Att vara ute är nog den bästa terapin av allt, det tror jag att dem flesta som någon gång känt sig stressade eller mått dåligt håller med om. Nu går jag alltid två promenader varje dag, först en kortare till lillebror på förmiddagen och sedan en lång på kvällen. Det har gjort att jag sover bättre än tidigare och att jag även mår bättre fysiskt. Jag har ju faktiskt lite mammakilon att göra mig av med också😉. Och eftersom jag blivit avrådd att försöka börja med löpningen nu (hade en hel del problem med höfterna när lillebror var i magen) så får det bli promenader tills det fungerar igen!

 

I veckan gick jag igenom gamla bilder och hittade såklart ett helt gäng på mina fina pojkar. Det går inte att sluta tänka på hur lillebror skulle ha sett ut? Vem skulle han blivit mest lik? Skulle han bli en blandning av dem?

Men det är bara att acceptera, den frågan får jag aldrig svar på…💔

IMG_0851.JPG

Mina fina killar, här 5 och 3 år gamla!❤

 

Hjärtat💔

Just idag saknar jag mitt lilla hjärta extra mycket!💔

Idag är det nämligen inte bara alla hjärtansdag utan även alla hjärtebarnsdag!

 

Jag tänker på alla andra hjärtebarn som kämpar, idag är det speciellt två små söta hjärtebarnspojkar som är i mina tankar, de är båda på sjukhus av olika anledningar och jag önskar så innerligt att allt går bra för dem båda.❤

 

Det vår familj gått igenom ska ingen annan behöva göra och vi kan alla göra något litet för att det ska undvikas. Då hjärtfel är den vanligaste missbildningen barn kan födas med så hoppas och önskar jag att ni vill skänka en tanke och kanske en slant till lillebrors minnesfond just idag.

Pengarna som kommer in till hjärtebarnsfonden gör verkligen skillnad! Utan dem hade vår älskade lille pojke aldrig ens fått chansen.

 

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

 

Tack för ert stöd!❤

img_9228

Ologiskt..

För en liten stund sedan var jag ner till vår lokala mataffär för att posta ett brev, och då började jag fundera över hur ologiskt jag beter mig. Jag var ju faktiskt bara utanför butiken, vid en postlåda, men hade ändå ångest över att stöta på någon. När jag tänker på det så låter det ju sjukt löjligt! Jag skulle kliva ur bilen, gå till lådan och gå tillbaka till bilen igen.

Men, lite fakta. Det är en välbesökt butik, jag känner en hel del folk som dagligen besöker den och brevlådan sitter precis vid entrén. Så för mig blir det inte bara att lite snabbt åka ner och posta ett brev. På detta så har vi även en ovanlig bil och det är svårt att vara en i mängden med den. Jag får alltså räkna med en ganska stor risk att någon ser mig och vill prata, och som ni redan vet så har jag fortfarande svårt med det.

 

Varför har jag då svårt för att prata? Jo för att jag som jag tidigare skrivit inte alltid orkar ens tänka på lillebror. Och många vill såklart veta vad som hände, vissa vet kanske ingenting alls utan tror eventuellt att vi har en liten bebis nu. Andra vill kanske bara visa omtanke med en kram eller en nick, men det kan räcka för att det ska bli för mycket för mig.

Det låter så otroligt fjantigt, och jag håller med! Men min hjärna fungerar inte som den ska, den går liksom på tomgång och lägger bara i en växel när jag absolut måste eller känner mig helt trygg. Jag vet att jag ofta gör en höna av en fjäder och att min rädsla i sig är ganska obefogad, men hela jag är ganska ologisk just nu.

 

 

Jag skrev häromdagen att jag hade en bra dag. Det var som sagt fantastiskt skönt, men jag känner ändå att jag skulle vilja ha en bra dag på riktigt, inte så som en ”bra dag” ter sig nu. Och där kommer det ologiska igen, jag är rädd för att mina bra dagar inte blir bättre än så här. I mitt huvud så vet jag ju att dem kommer bli det. Jag kommer ha dagar som är så mycket bättre än den dagen och dem kommer att komma mer frekvent också.

Men jag är rädd! Rädd för att möta någon, rädd för att prata, rädd för att visa mina tårar, rädd för framtiden. Rädd för allt!! Men den absolut värsta rädslan jag har just nu är att det ska hända mina barn något. Tänk om jag måste åka till en läkare med dem? Tänk om dem måste sätta en nål!!! Jag är livrädd för det! Även där, en så ologisk rädsla, hur stor kan egentligen risken vara att något liknande med en nål skulle ske igen? Den är förmodligen obefintlig. Men just nu är den rädslan otroligt verklig för mig.

 

Så även om jag må ha ett leende på läpparna om du möter mig, jag kanske beter mig nästan som vanligt, men jag lovar, inuti mig så skriker jag och känner full panik! Jag blir bättre och bättre på att dölja det onda, och en dag kommer jag vara ute bland andra igen.

 

MEN, trots att mitt hjärta har brustit så tar jag ändå simtag framåt, även om oceanen fortfarande är väldigt stor och mörk.

 

 

Imorgon är det alla ❤-ansdag och jag önskar och hoppas att vi är många som vill skänka en tanke och eventuellt en liten slant till lillebrors minnesfond, där pengarna går oavkortat till hjärtebarnsfonden!

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

 

Tack till er alla ❤

IMG_9223.JPG

Framsteg!

Igår kom den äntligen, den bra dagen!! Det känns nästan konstigt att ha haft en bra dag.. Lite overkligt. Men otroligt skönt!😃

Nu ska jag kanske förklara vad en bra dag innebär för mig..

 

En bra dag är följande, en dag utan panikångestattacker, inga enorma gråtanfall, inga jobbiga stunder där jag bara tänker på dem sista dagarna med lillebror och inte får bort bilderna från näthinnan. En dag där jag orkar med dem vardagliga sysslorna och att jag kan hålla fokus och lyssna i mer än 5 minuter. Eller ja en bra dag är det i alla fall om jag kan minimera dessa problem till ett minimum.

 

Och igår grät jag ”bara” när jag var på graven, men efter det kom det bara bara lite tårar på kvällen. Det var en ganska bra känsla i kroppen nästan hela dagen, endast några få dippar. Jag utsatte mig iofs inte för något speciellt utan jag höll mig hemma hela dagen, förutom promenaden till lillebror och hämtning på förskola och skola. Och en promenad med en vän på kvällen!

 

Panikångesten höll sig undan hela dagen och det är helt underbart! Jag kunde lyssna på radio och faktiskt ta in en del av vad som sagts, även det är ett enormt framsteg!

 

Om jag ska fortsätta med min metafor om den stora oceanen så har jag helt enkelt börjat simma, sakta men ändå!! Ni förstår inte hur lycklig det gör mig! Snart kanske jag till och med vet var jag ska ta vägen!

 

Min enda oro igår var att allt skulle komma ikapp mig när det var dags att sova, men det gick ganska bra. Lite kom det men inte så farligt och jag har ju som tur är fått lite hjälp av läkarna för att kunna sova när det blir som jobbigast!

 

 

Idag var väl inte en riktigt lika bra dag, men det kan jag ta nu när jag vet att jag faktiskt kan ha ganska bra dagar också!

Jag fick ett samtal från sjukhuset med lite svar på frågor som vi haft efter journalgenomgången, och sånt är ju alltid jobbigt. Det river upp mer än man tror.💔

 

Vi fick återigen bekräftat att det såg bra ut för lillebror och att man gjorde det man kunde. Det var verkligen bara den där lilla nålen som förstörde allt. Och varför det skedde kommer vi aldrig få veta, vissa frågor är och förblir obesvarade. 😔

 

IMG_9096.PNG

 

 

 

 

 

 

 

Avundsjuka..

Plötsligt har en ny känsla börjat bubbla upp inom mig, den mörka avundsjukan 😫.

 

Jag kan inte längre titta på bilder av nyfödda bebisar eller läsa statusuppdateringar om lyckliga graviditeter. Inte ens bebisreklam fungerar. Jag blir så vansinnigt avundsjuk och ledsen.💔

 

Det är absolut inget illa menat mot dem, jag är så glad för deras skull.

Men det gör så ont i mig. Varför fick inte jag fira att vi var med barn? Jag fick istället spendera halva graviditeten med att oroa mig inför en mycket osäker framtid. Oroa mig för om mitt barn ens skulle överleva!

Varför får inte jag plocka upp min bebis, gosa med honom, amma honom och klä honom i alla söta små kläder jag har köpt? Den avundsjukan jag känner är så svart, och jag skäms så mycket över den…

 

Jag försöker finna glädjen i att jag faktiskt har tre friska barn, som jag älskar över allt annat. Och visst är jag vansinnigt lycklig över att ha dem, men hur jag än gör så finns alltid den enorma saknaden där, saknaden över det fjärde lilla barnet som tar så stor plats i mitt hjärta..

 

Idag skiner solen här hemma så dagens promenad till lillebror blir kanske lite lättare.

Jag ska försöka njuta av den vackra vinterdagen och fokusera på allt jag har och på att jag faktiskt fick ha lillebror hos mig ett litet tag, att jag faktiskt fick lära känna honom, att han trots allt är mitt barn, min älskade lille son. ❤

 

IMG_2889.jpg