Ologiskt..

För en liten stund sedan var jag ner till vår lokala mataffär för att posta ett brev, och då började jag fundera över hur ologiskt jag beter mig. Jag var ju faktiskt bara utanför butiken, vid en postlåda, men hade ändå ångest över att stöta på någon. När jag tänker på det så låter det ju sjukt löjligt! Jag skulle kliva ur bilen, gå till lådan och gå tillbaka till bilen igen.

Men, lite fakta. Det är en välbesökt butik, jag känner en hel del folk som dagligen besöker den och brevlådan sitter precis vid entrén. Så för mig blir det inte bara att lite snabbt åka ner och posta ett brev. På detta så har vi även en ovanlig bil och det är svårt att vara en i mängden med den. Jag får alltså räkna med en ganska stor risk att någon ser mig och vill prata, och som ni redan vet så har jag fortfarande svårt med det.

 

Varför har jag då svårt för att prata? Jo för att jag som jag tidigare skrivit inte alltid orkar ens tänka på lillebror. Och många vill såklart veta vad som hände, vissa vet kanske ingenting alls utan tror eventuellt att vi har en liten bebis nu. Andra vill kanske bara visa omtanke med en kram eller en nick, men det kan räcka för att det ska bli för mycket för mig.

Det låter så otroligt fjantigt, och jag håller med! Men min hjärna fungerar inte som den ska, den går liksom på tomgång och lägger bara i en växel när jag absolut måste eller känner mig helt trygg. Jag vet att jag ofta gör en höna av en fjäder och att min rädsla i sig är ganska obefogad, men hela jag är ganska ologisk just nu.

 

 

Jag skrev häromdagen att jag hade en bra dag. Det var som sagt fantastiskt skönt, men jag känner ändå att jag skulle vilja ha en bra dag på riktigt, inte så som en ”bra dag” ter sig nu. Och där kommer det ologiska igen, jag är rädd för att mina bra dagar inte blir bättre än så här. I mitt huvud så vet jag ju att dem kommer bli det. Jag kommer ha dagar som är så mycket bättre än den dagen och dem kommer att komma mer frekvent också.

Men jag är rädd! Rädd för att möta någon, rädd för att prata, rädd för att visa mina tårar, rädd för framtiden. Rädd för allt!! Men den absolut värsta rädslan jag har just nu är att det ska hända mina barn något. Tänk om jag måste åka till en läkare med dem? Tänk om dem måste sätta en nål!!! Jag är livrädd för det! Även där, en så ologisk rädsla, hur stor kan egentligen risken vara att något liknande med en nål skulle ske igen? Den är förmodligen obefintlig. Men just nu är den rädslan otroligt verklig för mig.

 

Så även om jag må ha ett leende på läpparna om du möter mig, jag kanske beter mig nästan som vanligt, men jag lovar, inuti mig så skriker jag och känner full panik! Jag blir bättre och bättre på att dölja det onda, och en dag kommer jag vara ute bland andra igen.

 

MEN, trots att mitt hjärta har brustit så tar jag ändå simtag framåt, även om oceanen fortfarande är väldigt stor och mörk.

 

 

Imorgon är det alla ❤-ansdag och jag önskar och hoppas att vi är många som vill skänka en tanke och eventuellt en liten slant till lillebrors minnesfond, där pengarna går oavkortat till hjärtebarnsfonden!

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

 

Tack till er alla ❤

IMG_9223.JPG

Annonser

2 thoughts on “Ologiskt..

  1. Carola

    Inte alls ologiskt. Alla som vi möter vet om sorgen och ofta vet de inte heller hur man ska bemöta en person i sorg.Varje kram varje person kommer med ögonkontakt blir en känslomässig påminnelse om vårt förlorade barn. Sorgeåret ser är helt ologiskt men väldigt logiskt oxå. Man måste hitta sitt sätt att hantera vardagen. Saknaden kommer alltid finnas där. Stora kramar från mig

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s