Månadsarkiv: mars 2017

Fortsätta..

Idag är jag helt slut..

Det är så vansinnigt jobbigt när det kommer sådana här dagar. Men oftast kommer dem när jag tagit i lite för mycket och gjort något nytt, vilket är precis vad som hänt nu.

 

Jag har ju som sagt varit sjuk under flera veckor och då har allt stått väldigt stilla, så den sista veckan har det blivit till att fortsätta ta några simtag igen.

För någon som mår bra och är sig själv så är det inte alls stora saker jag har gjort men för mig är det berg. Idag känns det som om jag har klättrat uppför Mount Everest.

Efter en för mig ganska intensiv vecka så slutade det inte särskilt bra. Det blev mycket tårar och ångest igår kväll och det har dränerat mig totalt på energi.

 

Det är så svårt att förklara och jag skäms lite över att må så här, jag vill ju bara vara som vanligt. Men att hitta tillbaka till mig själv igen verkar ta tid, betydligt längre tid än jag någonsin kunnat tro. Det känns ofta som om jag tar ett steg fram och två steg bak.

Jag skulle göra precis vad som helst för att få ha lillebror hos mig igen. I mina drömmar följer jag hans utveckling och har min lilla bebis hos mig. Men när jag vaknar måste jag inse den hårda sanningen och försöka acceptera den. Vad jag än gör så kommer han inte tillbaka…

 

Idag ska jag i alla fall försöka trotsa min enorma trötthet och ge mig ut i solen för en stund, gå bort till lillebror och pyssla om honom på det enda sätt jag kan.

För jag måste fortsätta ”simma”, jag vill framåt även om jag måste låta det ta lite tid.

IMG_0047

 

 

 

Annonser

Minnen.

Plötsligt så har en hel del minnen börjat komma upp till ytan. Inte bara dåliga eller jobbiga minnen utan även bra och fina minnen av lillebror. ❤

 

Det bästa är att jag orkar tänka på dessa fina minnen utan att bryta ihop. Jag kan känna en  glädje av dem och minnet av lillebror känns för en stund varmt och mysigt. För det var ju det, och jag är ju så otroligt tacksam för den veckan vi fick tillsammans med honom.

 

Några minnen som kommit är bland annat när lillebror kissade ner mig.. Jag skulle byta blöja och tänkte inte på vad som kan hända när en liten bebispojke blir kissnödig. Plötsligt kom det en liten stråle rakt upp i ansiktet på mig! Sköterskorna skrattade gott åt mig och frågade om jag hade inte redan hade pojkar och om jag helt glömt hur det var. 😉

Sedan minns jag första gången lillebror vände  huvudet när han hörde min röst.

Jag hade varit ute i korridoren en sväng, kom tillbaka och pappan stod och pratade med honom. När jag gick och ställde mig på den andra sidan om kuvösen och började prata så reagerade lillebror direkt och sökte med blicken efter mig. Jag minns så väl dem där små plirande ögonen.. Just det minnet är ett sånt som är väldigt vemodigt att tänka på, det är så fint men samtidigt så otroligt sorgligt att veta att jag aldrig får möta den blicken igen.

 

Men som sagt under den där veckan med honom så hann vi skapa en hel del minnen och även om det just nu är jobbigt att tänka tillbaka så kommer det bli lättare och jag kommer förmodligen uppskatta dem mer och mer ju längre tiden går. För vi hade i alla fall turen att få ha honom hos en stund och det är värt så vansinnigt mycket!

 

På grund av texten nedan så vill jag ännu en gång slå ett slag för lillebrors minnesfond…

Samma dag som Lillebror lämnade oss så förlorade även en annan familj sin lilla Hlhs-pojke.
Och i förra veckan gick ännu en liten Hlhs-bebis bort efter några månaders kamp.

Därför ber jag er hjälpa oss att sprida fonden. Ju fler vi är som bidrar till minnesfonden desto mer går det att göra för att ge andra barn med hjärtfel en bättre framtid!

Alla pengar går självklart direkt till hjärtebarnsfonden!

Stort Tack till er alla!❤

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

IMG_7994

 

 

 

 

Underbara sol!☀️

Idag är jag så pass pigg från min evighetsförkylning så att jag kan njuta lite av solen!

 

Jag har fortfarande lite ont i halsen och är helt utan röst!😬 Försöker vara helt tyst, inget viskande, så att halsen får vila.

 

Men det fick bli halvpromenad idag i alla fall. Vi tog bilen bort till lillebror och sedan fick lillasyster somna i vagnen medan jag sakta promenerade hemåt. Åh vad skönt det var!

Nu sitter jag på uteplatsen och njuter av en kopp kaffe i solskenet, nu bara måste jag bli frisk!!☀️

 

IMG_9895.JPG

Koppla ifrån..

Idag upptäckte jag ett till sätt att för en liten stund kunna koppla bort hjärnan och bara fokusera på något annat. Det fungerar inte helt perfekt men för ett litet tag kan det hjälpa och stänger av den värsta tankeverksamheten.

Och det känns riktigt bra att den saken är min gamla hobby, bakning!🍰🍪

 

Jag har tidigare drivit ett litet hembageri med inriktning på specialdesignade tårtor, men lade ner företaget när lillebror var på g. Så det är faktiskt något som jag kan på riktigt, är intresserad av och tycker är kul. Jag behöver inte tänka så mycket på hur jag ska göra osv utan det rullar på av sig själv och jag kan bara hänga med! 🙂

 

Så trots min tjuriga förkylning/influensa så blir det idag chocolatechip cupcakes med vanilj/gräddfrosting. Jag kan inte bara ligga i soffan hela dagarna, och då passar lite bakning bra, det kräver ju inte så mycket fysiskt precis.

I slutänden så är det ju inte bara till min fördel att jag bakar. Jag vet att här hemma finns det tre små och en stor person som gladeligen kommer mumsa i sig alltihop. Och det är bra det, för hos mig sätter dem sig annars precis där det inte behövs 🙈,  det räcker bra med fyra ungars påverkan på den här kroppen.. 😜

 

Det känns hur som helst bra att ha hittat en till fristad, får hoppas att det håller i sig..✊️😊

 

IMG_9870.JPG

Betong!

Ni vet uttrycket att man går i väggen.. Man kan väl jämföra det med vad jag har gjort, men jag skulle beskriva det såhär.

Jag sprang med huvudet före rakt igenom en tre meter tjock betongvägg för att sedan falla tusen meter utför ett stup ned i havet. Där långt nere på botten tog det till slut stopp! Och där nere i mörkret blev jag liggande länge innan jag till slut sakta började ta mig upp mot ytan..

 

Nu är jag där och simmar runt i mörkret, jag har absolut ingen aning om vart jag är på väg, men jag simmar iaf..

 

 

Det jobbigaste just nu är att jag allt för ofta  sjunker ner under ytan för en stund. Många av de gångerna skulle jag helst bara vilja sjunka till botten igen och få ligga där, ostörd och bara tycka synd om mig själv.

Men det kan/får/vill jag egentligen inte, jag vill ju ut i samhället igen. Jag vill kunna träffa folk som vanligt, vill jobba igen, vill kunna gå på affären klockan fem en torsdag, vill känna ett hopp inför framtiden.

 

På något konstigt sätt så känns det som om jag bara går och väntar på att få vakna, att det bara är en mardröm och när jag vaknar så ligger lillebror bredvid mig och plirar med sina pigga små ögon. Det var inte på riktigt, det har inte hänt, för vet ni vad?

Sånt här händer inte mig, eller dig, eller hur?

 

 

Åh nej, varför gjorde jag så!!

Då satt jag där igen ikväll med tårar som bara sprutade, jag gjorde ett stort misstag!!

Jag har följt några andra mammor som bloggar om sina Hlhs-barn och jag vet att ett av dessa barn nyligen genomgått den tredje och sista operationen, tcpc:n i just Göteborg. Har inte läst hennes blogg på ett tag och kände att jag ville kolla läget. Usch vilken miss!

Det har som tur är gått bra med deras lille son men åh vad ont det gjorde att se alla bilder.. Bilder från lillebrors avdelning, bilder från iva, bilder från Ronald McDonald hus.. Självklart blir jag så glad över att allt gått bra för dem men Jag är genast tillbaka där nere och det känns som om någon försöker slita ut hjärtat på mig, det gör så fruktansvärt ont!!💔

Där skulle ju vi vara, där skulle vi spendera så mycket tid. Där skulle ju lillebror bli frisk!

FÖRBANNADE NÅL!!!

 

IMG_9003.PNG