Betong!

Ni vet uttrycket att man går i väggen.. Man kan väl jämföra det med vad jag har gjort, men jag skulle beskriva det såhär.

Jag sprang med huvudet före rakt igenom en tre meter tjock betongvägg för att sedan falla tusen meter utför ett stup ned i havet. Där långt nere på botten tog det till slut stopp! Och där nere i mörkret blev jag liggande länge innan jag till slut sakta började ta mig upp mot ytan..

 

Nu är jag där och simmar runt i mörkret, jag har absolut ingen aning om vart jag är på väg, men jag simmar iaf..

 

 

Det jobbigaste just nu är att jag allt för ofta  sjunker ner under ytan för en stund. Många av de gångerna skulle jag helst bara vilja sjunka till botten igen och få ligga där, ostörd och bara tycka synd om mig själv.

Men det kan/får/vill jag egentligen inte, jag vill ju ut i samhället igen. Jag vill kunna träffa folk som vanligt, vill jobba igen, vill kunna gå på affären klockan fem en torsdag, vill känna ett hopp inför framtiden.

 

På något konstigt sätt så känns det som om jag bara går och väntar på att få vakna, att det bara är en mardröm och när jag vaknar så ligger lillebror bredvid mig och plirar med sina pigga små ögon. Det var inte på riktigt, det har inte hänt, för vet ni vad?

Sånt här händer inte mig, eller dig, eller hur?

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s