Månadsarkiv: april 2017

6

Idag skulle lillebror ha blivit 6 månader! Vi skulle vara på god väg mot nästa operation vid det här laget.

På ett sätt har tiden verkligen rusat iväg och samtidigt så känns det ofta som den kryper fram…

Härom kvällen bröt jag ihop sådär totalt igen, av små saker men som för mig blir så stora att jag inte klarar av dem.

Jag är så trött på att inte orka/klara av saker. Jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt.

Men faktum är att vi lever inte ett normalt liv just nu!

Ingenting är normalt! Livet är fortfarande instängt i en bubbla som sträcker sig ett par km runt huset..

Jag vill ju ut igen men jag är fortfarande så skör. Skör? Det är ett sånt ord som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle använda för att beskriva mig själv..

Men jag är det, skör. Det märks så fort jag ser en film med små bebisar, läser om någon som förlorat ett barn eller bara möter en barnvagn under en av mina promenader. Är jag inte helt stabil den dagen så blir det ofta för mycket och jag faller i gråt.  Vilket är mer en regel än ett undantag… Och det är så himla jobbigt!!

Blir jag utsatt för minsta lilla stress så slår ångesten i taket och tyvärr så är en av bieffekterna just nu stress!

Dagarna handlar ofta om att lyckas ta ner mig själv på jorden igen när stressen  och sorgen ökar på ångesten och jag spinner iväg uppåt.. Men jag börjar hitta mina sätt att komma ner igen utan att som tidigare alltid behöva fly iväg. Mina promenader är fortfarande otroligt viktiga och det sätt som får mig att koppla bort allt allra bäst.

Och jag försöker tänka på något som en av mina fina vänner ofta säger till mig,  jag gör ju faktiskt en hel del framsteg nu, även om dem är små så om jag tänker tillbaka till den första månaden efter att lillebror lämnat oss så är det en enorm skillnad.

I helgen var vi i alla fall iväg och handlade lite blommor med mera till lillebror. Det blev jättefint men fick tyvärr inte stå särskilt länge… När jag kom dit i söndags så hade rådjuren ätit upp dem blommande växterna, suck! Jaja, bara att försöka hitta en ny variant då.

Nu ska jag ta tillvara på det lilla solsken som spruckit fram efter snöfallet inatt och ta min sväng till lillebror. Kram på er! ❤

IMG_2889.jpg

 
Min stora önskan nu är få hjälp att sprida minnesfonden vidare, hjälp oss hjälpa andra hjärtebarn! Tack!❤️
http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342

Annonser

En lång dag..

En lång dag går mot sitt slut..

Ännu en sån dag som inte borde få vara.

 

Idag kom lillebrors gravsten på plats.

Vår fina begravningsentreprenör hörde av sig och gjorde mig förberedd på det. Det kändes skönt att inte bara dyka på den utan att veta i förväg. För hur man än tänker så blir det lite av en chock när den väl står där… 💔

Allt blir så verkligt, så hårt när det faktiskt står skrivet i sten! 😳

 

Jag tog en promenad dit med lillasyster i vagnen efter lunch, men det var svårt att slappna av, då det just nu är en byggarbetsplats inför den kommande minneslunden bara några tiotal meter från lillebrors grav.

Det var fullt med folk runt omkring så jag stannade bara en kortare stund.

 

Men efter middagen tog vi en promenad tillbaka hela familjen och vi kunde i lugn och ro prata om hur vi ska göra med blommor osv.

Vilket absurt samtalsämne egentligen. Hur vi ska utsmycka vår sons gravplats?

 

Det kommer bli fint, det är jag helt säker på. Men såklart är det något jag helst av allt inte skulle vilja behöva bry mig om.😔

 

Nu är jag hur som helst helt slut efter en dag med mycket tankar, bäst att krypa ner och hoppas på att hjärnan är uttröttad nog för att låta mig sova  drömlöst inatt.

God natt allihop!❤️

Hur gick det till?

Varnar för ett mycket känsligt inlägg!

Läs inte om du inte klarar ingående tankar/fantasier kring en större öppen hjärtoperation och allt som kan ske omkring detta.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag har våndats över att skriva det här, men det är något jag behöver få ur mig då det är en fruktansvärt jobbig del av min vardag. Men efter lite pushning av min syster så vill jag nu dela med mig av det som förföljer mig dagligen i mina tankar.

 

Sedan en tid tillbaka har jag nämligen haft det väldigt jobbigt med fantasier och drömmar från lillebrors operation.

 

Det händer alltför ofta att jag vaknar kallsvettig efter en dröm om vad som faktiskt hände den där tidiga morgonen för 5 månader sedan. Vi har såklart fått förklarat i korthet av läkare vad som skedde, men de går ju inte in på detaljer, utan dessa detaljer skapar istället mitt undermedvetna åt mig.

 

I dessa drömmar och även i mina dagliga fanatasier ser jag framför mig ett stort operationsbord där min lilla lilla pojke ligger, uppkopplad till mängder av maskiner.

Hans lilla bröstkorg är uppbänd och det står ett stort team med läkare och sköterskor omkring honom.

Vid hans huvud står narkosläkaren och plötsligt ser jag hur panik utbryter, nålen som sattes i hans halsven har spräckt den, venen har slits iväg och han blöder ut i den öppna bröstkorgen.

Man kämpar med hjärtmassage, blodpåsar mm innan man till slut inser att det går inte att göra något mer, hans hjärna har hunnit bli alltför skadad av syrebrist. Maskinerna stängs av och hans lilla lagade hjärta slutar slå.  Och där ligger nu min lilla son, död.

 

Läkarna tittar närmre på det lilla hjärtat som visar sig ha fungerat alldeles perfekt, ingenting är fel på varken hjärta eller lungor.

Dem stänger hans bröstkorg och syr igen. Tvättar av och gör honom fin för oss.

Tar på lillebror en vit skjorta och lägger ned honom i en kuvös klädd med spets. Lägger på honom ett spetstäcke med gröna band, lägger hans snuttefilt och skallra bredvid honom.

Gör iordning hans rum på iva, tänder ljus och rullar sedan in honom dit.

 

Och där kommer verkligheten tillbaka..

Jag minns så tydligt när dörren öppnas och vi kliver in. Pappan går först och jag bryter ihop totalt vid det första steget in i rummet när jag ser min bebis, så blek, så tyst, men så fin. Så liten i den stora kuvösen.

 

Vi smeker hans kinder och klappar hans lilla huvud. Jag klarar inte av att plocka upp honom, jag vill hellre minnas hans varma lilla kropp i mina armar.

Och det är något jag nu är glad över, när jag tänker på honom i min famn så är det en varm liten pojke som plirar upp på mig. Jag känner hans lilla hand som greppar runt mitt finger. Jag kan känna mitt levande lilla barn och det hopp som vi då hade inför framtiden. Det hopp som på en hundradels sekund vändes till totalt mörker.

 

 

Nu sitter jag här, totalt rödgråten och det gör ont i hela mig. Bara att skriva ned det är obeskrivligt tungt och jag har brutit samma ett flertal gånger, men ändå, det måste ut.

 

Tack för att ni orkar läsa det allra innersta av mina tankar och tack för allt stöd ni ger oss!

Många varma kramar till alla er! ❤

 

 

 

 

 

När ingen ser..

 

När ingen ser så släpper jag ner garden..

 

När ingen ser faller masken och leendet försvinner..

 

När ingen ser vandrar min blick..

 

När ingen ser saknar jag ännu mer..

 

När ingen ser är jag svag..

 

När ingen ser har jag dig tillbaka i mina armar..

 

När ingen ser låter jag tårarna ohämmat falla..

 

Vad ingen någonsin ser är att jag konstant gråter och skriker inombords!💔

 

 

 

 

 

 

Överdriven Rädsla..

Sedan lillebror lämnade oss bär jag på löjligt överdrivna rädslor..

Inte bara min egen, just nu, överdrivna rädsla över att träffa folk, utan mer katastrof-rädslor mm..

 

Jag oroar mig konstant över att något ska hända barnen, att dem ska tex bli påkörda el liknande. Jag ser framför mig hur det värsta händer och jag sitter där igen..

 

När lillasyster är ute och leker behöver jag ha stenkoll på var hon är hela tiden. Och ser jag henne inte och om hon inte svarar så får jag panik direkt!

Om pojkarna bråkar eller leker för vilt brusar jag upp alldeles för mycket och blir arg på att dem inte förstår vad som kan hända.

 

När pappan är borta och tex kör bil, och om jag inte får kontakt med honom tror jag direkt att något hänt.

Jag har hela tiden någon sorts plan på hur jag ska agera vid större katastrofer eller liknande, var vi ska ta vägen mm.

Det är som sagt otroligt överdrivna men så verkliga känslor för mig!

 

Men den allra största rädslan just nu är ändå att mina barn ska behöva uppsöka läkarvård, och att det behöver sättas en nål…

Jag vet så väl med mig att oddsen för att något liknande skulle ske igen är mer eller mindre obefintliga, MEN, det var dem ju även när det gällde lillebror… 😦

 

Mina barn är det viktigaste jag har och jag kommer för alltid göra allt i min makt för att skydda dem, för utan dem vet jag inte hur jag skulle orka ta mig vidare..

 

Idag på mitt dagliga besök hos lillebror kom tankarna och tårarna, men som tur var hade jag med mig lillasyster och fick då den bästa trösten av dem alla..

När jag började gråta tittar hon på mig och frågar först om jag är ledsen för lillebror? Sedan säger min underbara 2,5 åring – ”Men mamma, om du får en kram av mig blir du väl glad igen”. Känslan jag kände i mitt hjärta när hon gav mig en mjuk och varm tröstkram går inte att beskriva, fina älskade barn! ❤

IMG_0365.JPG

 

 

 

 

 

 

Tom..

Just nu känner jag mig väldigt likgiltig och tom. Ingenting känns särskilt bra, jag känner ingen vidare glädje utan som sagt mest bara likgiltighet och tomhet.

 

Orken är slut och jag vill inte göra någonting.

Det är fortfarande väldigt få personer som jag klarar av att vara uppe i men just nu får det vara så, jag är helt enkelt inte redo ännu..

 

Samtidigt som det känns vansinnigt jobbigt att inte ha kommit längre i läkningsprocessen så börjar jag inse att det måste få vara så, det måste få ta sin tid. För går jag inte igenom det här nu så kommer det komma ikapp mig hårdare längre fram…

 

Förra veckan blev lite överväldigande med lite för många simtag och det blev lite för rörigt. Och sedan blev ju jag som alla andra i Sverige fullkomligt bedrövad över det fruktansvärda dådet i fredags.

Ord räcker inte till…

 

Den här veckan får således bli en lugn vecka, jag ska försöka fokusera på att hitta lite nya vägar framåt och låta mig själv trampa vatten för en stund. Jag behöver helt enkelt andas lite!

Stor kram till er alla!❤

IMG_0304

Jag minns.

Imorgon är det fem månader sedan vi satt på iva och fick veta att vår lilla pojke inte längre finns..

Att en liten nål hade satt stopp för vad som såg ut att bli en ljus framtid..💔

 

Jag minns det som igår, hur narkosläkaren sträckte sig fram för att trösta. Hur bedrövade kirurgerna såg ut, hur ingen förklaring i världen kunde få mig att förstå!

Jag förstod nog inte förrän vi fick komma in i rummet igen och träffa lillebror. Där låg han så fint nerbäddad och såg ut som om han sov, men så blek och kall..

 

Jag minns hur pappan stod där och smekte hans kinder, hur han böjde sig fram och kysste hans lilla huvud, hur ont det gjorde att se, en pappa som var så förstörd av sorg över sitt barn.

 

Jag minns hur sköterskan klippte en liten lock av lillebrors hår till oss, jag klarade inte av det själv.

Jag minns hur hjälplös jag kände mig..

 

Jag minns hur vi satt i anhörigrummet och bara grät, dem fina sköterskorna kom med allt möjligt ätbart men jag fick inte i mig något alls.

Jag minns så tydligt frågan om vi ville träffa honom en sista gång då rummet behövdes för ett annat barn..

Jag minns hur jag för allra sista gången fick se min son, stryka hans kind och säga till lillebror hur mycket jag älskar honom.

 

Nu har jag bara det, minnen.

Istället för att ta hand om vår hjärtsjuka son så får jag gå till en grav, mitt barns grav. Och just den ofattbart hårda sanningen har jag fortfarande svårt att ta in.

 

Så nu ska jag göra det som blivit det viktigaste i min vardag, ta den där lilla promenaden till lillebror och tända några ljus..❤

IMG_8950.PNG