Överdriven Rädsla..

Sedan lillebror lämnade oss bär jag på löjligt överdrivna rädslor..

Inte bara min egen, just nu, överdrivna rädsla över att träffa folk, utan mer katastrof-rädslor mm..

 

Jag oroar mig konstant över att något ska hända barnen, att dem ska tex bli påkörda el liknande. Jag ser framför mig hur det värsta händer och jag sitter där igen..

 

När lillasyster är ute och leker behöver jag ha stenkoll på var hon är hela tiden. Och ser jag henne inte och om hon inte svarar så får jag panik direkt!

Om pojkarna bråkar eller leker för vilt brusar jag upp alldeles för mycket och blir arg på att dem inte förstår vad som kan hända.

 

När pappan är borta och tex kör bil, och om jag inte får kontakt med honom tror jag direkt att något hänt.

Jag har hela tiden någon sorts plan på hur jag ska agera vid större katastrofer eller liknande, var vi ska ta vägen mm.

Det är som sagt otroligt överdrivna men så verkliga känslor för mig!

 

Men den allra största rädslan just nu är ändå att mina barn ska behöva uppsöka läkarvård, och att det behöver sättas en nål…

Jag vet så väl med mig att oddsen för att något liknande skulle ske igen är mer eller mindre obefintliga, MEN, det var dem ju även när det gällde lillebror… 😦

 

Mina barn är det viktigaste jag har och jag kommer för alltid göra allt i min makt för att skydda dem, för utan dem vet jag inte hur jag skulle orka ta mig vidare..

 

Idag på mitt dagliga besök hos lillebror kom tankarna och tårarna, men som tur var hade jag med mig lillasyster och fick då den bästa trösten av dem alla..

När jag började gråta tittar hon på mig och frågar först om jag är ledsen för lillebror? Sedan säger min underbara 2,5 åring – ”Men mamma, om du får en kram av mig blir du väl glad igen”. Känslan jag kände i mitt hjärta när hon gav mig en mjuk och varm tröstkram går inte att beskriva, fina älskade barn! ❤