Hur gick det till?

Varnar för ett mycket känsligt inlägg!

Läs inte om du inte klarar ingående tankar/fantasier kring en större öppen hjärtoperation och allt som kan ske omkring detta.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag har våndats över att skriva det här, men det är något jag behöver få ur mig då det är en fruktansvärt jobbig del av min vardag. Men efter lite pushning av min syster så vill jag nu dela med mig av det som förföljer mig dagligen i mina tankar.

 

Sedan en tid tillbaka har jag nämligen haft det väldigt jobbigt med fantasier och drömmar från lillebrors operation.

 

Det händer alltför ofta att jag vaknar kallsvettig efter en dröm om vad som faktiskt hände den där tidiga morgonen för 5 månader sedan. Vi har såklart fått förklarat i korthet av läkare vad som skedde, men de går ju inte in på detaljer, utan dessa detaljer skapar istället mitt undermedvetna åt mig.

 

I dessa drömmar och även i mina dagliga fanatasier ser jag framför mig ett stort operationsbord där min lilla lilla pojke ligger, uppkopplad till mängder av maskiner.

Hans lilla bröstkorg är uppbänd och det står ett stort team med läkare och sköterskor omkring honom.

Vid hans huvud står narkosläkaren och plötsligt ser jag hur panik utbryter, nålen som sattes i hans halsven har spräckt den, venen har slits iväg och han blöder ut i den öppna bröstkorgen.

Man kämpar med hjärtmassage, blodpåsar mm innan man till slut inser att det går inte att göra något mer, hans hjärna har hunnit bli alltför skadad av syrebrist. Maskinerna stängs av och hans lilla lagade hjärta slutar slå.  Och där ligger nu min lilla son, död.

 

Läkarna tittar närmre på det lilla hjärtat som visar sig ha fungerat alldeles perfekt, ingenting är fel på varken hjärta eller lungor.

Dem stänger hans bröstkorg och syr igen. Tvättar av och gör honom fin för oss.

Tar på lillebror en vit skjorta och lägger ned honom i en kuvös klädd med spets. Lägger på honom ett spetstäcke med gröna band, lägger hans snuttefilt och skallra bredvid honom.

Gör iordning hans rum på iva, tänder ljus och rullar sedan in honom dit.

 

Och där kommer verkligheten tillbaka..

Jag minns så tydligt när dörren öppnas och vi kliver in. Pappan går först och jag bryter ihop totalt vid det första steget in i rummet när jag ser min bebis, så blek, så tyst, men så fin. Så liten i den stora kuvösen.

 

Vi smeker hans kinder och klappar hans lilla huvud. Jag klarar inte av att plocka upp honom, jag vill hellre minnas hans varma lilla kropp i mina armar.

Och det är något jag nu är glad över, när jag tänker på honom i min famn så är det en varm liten pojke som plirar upp på mig. Jag känner hans lilla hand som greppar runt mitt finger. Jag kan känna mitt levande lilla barn och det hopp som vi då hade inför framtiden. Det hopp som på en hundradels sekund vändes till totalt mörker.

 

 

Nu sitter jag här, totalt rödgråten och det gör ont i hela mig. Bara att skriva ned det är obeskrivligt tungt och jag har brutit samma ett flertal gånger, men ändå, det måste ut.

 

Tack för att ni orkar läsa det allra innersta av mina tankar och tack för allt stöd ni ger oss!

Många varma kramar till alla er! ❤

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s