Månadsarkiv: maj 2017

Sömnlös

Nu ligger jag här igen, vrider o vänder, kan inte sova..

Den där förbannade ångesten har infunnit sig och släpper jag ner garden det minsta så kommer tårarna.😫

 

Igår (onsdag) firade vi en fin vän, som fyller jämt i dagarna, med överaskningsmiddag. Men trots att vi endast var tre familjer, bara vänner som jag är jättetrygg med och trots att vi hade det så mysigt så blev idag en typisk ”dagen efter-dag”.. Jag har känt mig rastlös och stressad samtidigt som jag haft ångest. Har varit tvungen att ta flera promenader bara för att lugna ner mig.

 

Åh fy sjutton vad jobbigt och irriterande det är att det blir så här! Jag blir förbannad på mig själv! Vill helst ge mig själv en örfil och säga att ”men skärp till dig nu!”. Men jag vet ju att det inte funkar så, så lätt är det inte..

 

Förra veckan var ju rent ut sagt skitjobbig!

Det blev alldeles för många simtag under dem dagarna pappan var borta och självklart så bara därför råkade jag ut för en sån situation som jag bävat för, ett oförutsett möte med någon som inte visste vad som hänt och jag blev helt ställd mot väggen med diverse bebisrelaterade frågor. Efter att ha lyckats få ur mig något kort om att jag förlorat mitt barn så blev det fullkomlig kaos och jag hade mer än någonsin behövt min stöttepelare! Men som tur är har jag fantastiska vänner som direkt tog mig under armarna och såg till att den dagen blev lite lättare och fick ett bra avslut ändå.

 

Med hjälp av familj och vänner så fixade jag (trots några snubblingar) av veckan och till nästa gång så vet jag att det går, visst det var verkligen jättejobbigt men det gick!

 

Nu i helgen åker pappan och pojkarna iväg på hajk med grabbarnas scouttrupp, så det blir bara jag och lillasyster hemma, men det blir bara en natt som tur är😉. Jag hoppas att vi kan hitta lite roligt att göra bara hon och jag, får väl bli lite lekpark och några vändor till lillebror ❤️.

 

Nu när jag lyckats skriva av mig lite så kanske sömnen vill infinna sig, ska i alla fall göra ännu ett försök!

 

God natt och kram på er!❤️

Annonser

Att säga eller inte säga..

Idag fick jag mig en tankeställare..

Jag läste en annan mammas blogg, en mamma som också förlorat barn. Hon var så underbart ärlig om det här med reaktioner från andra och det gjorde att jag själv började tänka till om det och känner nu att jag vågar skriva lite om det ämnet som ändå är ganska så känsligt.

 

För om det är något som jag inte klarar av alls så är det att få höra att det finns en mening med det som hänt..

NEJ! Det finns ingen som helst mening med att mitt barn har dött! Man kan försöka förklara det på vilket sätt man vill, men för mig blir det en förminskning av min och andra föräldrars förlust. Man vill inte heller höra att det är en erfarenhet, för just den här erfarenheten är jag hemskt gärna utan!

 

För vissa kanske sex månader är en lång tid och man kanske tycker att sorgen vore överkomlig vid det här laget, jag lovar jag önskar att den vore det, men så är inte fallet.

Sorg är inte en jämn ström som avtar sakta men säkert, den går i skyhöga vågor och djupa dalar och i en mycket ojämn takt, den är fullt personlig och ingens sorg är lik någon annans.

 

 

Något som förvärrar just vår sorg är sättet lillebror dog på.

Tänk dig själv att dina värsta farhågor just blivit raderade efter en så lyckad operation. Tänk dig att du fått veta att framtiden ser ljus ut, du behöver inte oroa dig just nu. Visst saker kan hända men då får du förmodligen någon slags förvarning om det men just det som du stålsatt dig inför är bortblåst, den där stora stenen på axlarna lyfts äntligen bort..

Tänk dig då att mattan dras bort under dina fötter och du faller platt till marken. Just det som inte ska hända och en ”en på miljonen” händelse sker, hur skulle du reagera?

Hur lång tid skulle du behöva för att bli dig själv igen? Skulle du någonsin kunna bli ditt gamla jag? Den du älskar mer än någon eller något annat som du skulle göra allt för, försvinner på en sekund, du fick inte chansen att säga farväl, du fick ingen förvarning om vad som var på väg.

Det är bara över!

 

 

Om lillebror dött av sitt hjärtfel, eller av komplikationer som ändå fanns i åtanke tror jag att vi eventuellt skulle kunna acceptera det som hänt, vi visste ju att risken fanns. Men det här sättet.. Nej, jag kommer nog aldrig någonsin kunna fullt ut acceptera att en liten jäkla nål avslutade min pojkes liv, det är för ofattbart.

 

 

Jag vill inte på något sätt påstå att jag har det värre än någon annan, men jag genomgår just nu den största livskris som jag förhoppningsvis någonsin behöver göra och då är man kanske inte heller superobjektiv!

 

 

Meningen med hela det här virriga inlägget är nog ett sätt att försöka få andra att tänka till en extra gång innan man säger något. Jag menar absolut inte att alla säger knasiga saker hela tiden, utan det är mer en ”heads up”, tänk gärna ”hur skulle jag själv ta det här”?

För även om det sägs med all välmening och att man bara vill försöka trösta så kan det tas emot på helt fel sätt. Är du osäker på det så säg ingenting. En blick eller en hand på axeln räcker oftast för att jag ska förstå. Som sagt, det här är mina ord och mina upplevelser, någon annan kanske upplever det på ett helt annat sätt. Men att tänka en gång till skadar aldrig!

 

Eftersom jag just nu har så jobbigt med att prata med folk så förlitar jag mig fortfarande bara på några få fina vänner (och familj såklart), men jag vet att ni är så många fler som vill stötta och en dag kommer jag behöva er att luta mig emot och är så vansinnigt tacksam för ert tålamod!

All kärlek till er så länge och jag hoppas att ni alla får en underbar helg! ❤

 

 

Tjatigt..

Jag förstår om det blir tjatigt ibland, men en sak är säker.. Fasiken vad tjatigt det är att vara jag just nu, att inte kunna släppa, att inte kunna låta bli att tänka..

 

Ikväll är precis en sån kväll, då jag inte kan släppa.. Jag vill inget annat än att få tänka på något annat, vill få slappna av, vill få sova..

 

Men det enda som dyker upp i mitt huvud är bilder som denna, bilder på det finaste jag vet, mitt barn!❤️💔

IMG_0667.JPG

Jag blir så ledsen och så arg på en och samma gång, vill bara skrika rakt ut – KOM TILLBAKA!

 

Det hjälper såklart inte att pappan är borta i flera dagar och att jag tog ännu ett stort simtag idag.. Det gick att simma men ganska snabbt efter sjönk jag ner igen, så att jag nu ligger klarvaken med tårarna rullande är inte så konstigt, men ändå otroligt frustrerande och tjatigt 😩..

 

Tack för att ni orkar med mitt tjat, för jag gör knappt det själv längre..❤️

Frustrerad!

Är så otroligt frustrerad idag, ingenting känns som det ska… Minsta lilla sak som sägs eller görs gör mig upprörd och jag har sån otrolig ångest! Jag kan knappt sitta still men klarar samtidigt inte av att ta tag i något, vilket i sig blir frustrerande.😩

Jag tycker att morgonen började ganska bra med ett möte hos kuratorn och kaffe hos lillasyster, men efter det har bara gått utför..

 

Är supernervös inför de närmsta dagarna då jag ska ta mig an nya utmaningar igen.

Imorgon är det vårdag på skolan och då jag vet att pojkarna så gärna vill att vi kommer så ska jag göra mitt bästa för att tvinga mig dit en liten sväng, såklart med pappan vid min sida!

Men sedan imorgon eftermiddag åker han bort i 5 dagar. Och det stressar att veta att jag inte kan luta mig tillbaka mot honom när jag faller. Jag måste fixa det själv, jag måste klara vardagen utan att låta ångestattackerna bryta ner mig, jag måste klara mig utan att fly.

 

På torsdag följer nästa pärs, då är det ett första besök på storebrors nya skola som gäller, då han början fyran till hösten så är det dags att byta till en ny skola som vi aldrig ens sett.

Det känns jättejobbigt att vara på en helt ny plats där det även kommer vara en hel del föräldrar som jag känner men som jag inte pratat med sedan allt med lillebror hände. Som tur är kommer en av mina fina vänner stå vid min sida och jag vet att hon kommer backa upp mig vad som än händer.❤️

 

Men ändå, det känns stressigt! Jag vet att jag förmodligen som vanligt överdriver min rädsla, men det är tydligen helt normalt i min situation. Efter den här veckan kommer jag kunna känna en stolthet i att jag faktiskt fixade det (hoppas jag iaf 😉 ). Nu gäller det bara att stålsätta mig och tänka positivt!👍

 

Btw, den 27:e maj är det ett år sedan ultraljudet som blev början på det värsta året i mitt liv, och då tycker jag nog att följande text passar ganska bra..💪

IMG_0448

Ur balans..

Det är nästan lite tröttsamt att veta att om jag har några bra dagar så efterföljs dem i stort sett alltid av någon eller några dagar med bakslag.

Efter en underbar helg förra veckan så kände jag mig lite dränerad och ur balans i ett par dagar och gråten låg hela tiden nära, men jag försökte ändå att göra saker för att inte fastna i dåliga rutiner.

 

Min fristad är som jag tidigare skrivit just nu träning i olika slag. Jag börjar dagarna med lite yoga (på nybörjarnivå bör tilläggas 😉 ), sedan antingen ett kortare workoutpass eller en löptur.

Löpningen går fortfarande sådär, fast sakta men säkert blir det lättare och kroppen orkar mer och mer. Jag försöker fokusera på min fysiska hälsa även när det gäller mat, mår min kropp bra så är det ju större chans att jag även hinner ikapp med resten.

 

Jag försöker att hela tiden hålla mig upptagen med småsaker som att rensa i förråd, städa mm så att jag inte sjunker tillbaka in i tankarna. Men det är lätt att hamna där ändå, minsta lilla grej som påminner om lillebror kan få mig ur balans och det är då inte alls särskilt lätt att hitta tillbaka till det jag höll på med.

 

Det är så otroligt svårt att försöka få någon annan att förstå hur det känns och jag känner ofta att jag behöver förklara mig eller ursäkta mitt beteende, trots att jag vet att dem flesta har en stor förståelse för att beter mig som jag gör.

Men jag tror att när man är som jag är i vanliga fall (en extremt social person) så stressar man gärna upp sig över det faktum att personligheten är så drastiskt förändrad. Det innebär ju också att jag ofta lägger på det där leendet när jag möter någon, bara för att slippa konfronteras med frågor. Jag hälsar glatt och låtsas som om allt är som vanligt!

Ett möte med någon där något blir lite för känsligt eller påminner mig om mitt personliga kaos slutar oftast med att mina flyktkänslor tar över och jag skyndar därifrån, sedan kommer ångesten som ett brev på posten, åh hjälp vad jobbigt det är.. Det kan verkligen vara så små saker som gör mig illa till mods, det är sällan något som den jag möter är medveten om utan oftast vardagligt prat som kommer lite för nära.

 

 

Men idag utmanade jag mig själv igen. Tillsammans med familjen, vänner som jag är trygg med och min storasyster med son så for vi på kosläpp. Där var det MYCKET folk!

Jag stötte på ett flertal som jag känner/är bekant med, men jag undvek samtal och hälsade bara eller nickade, mer orkade jag inte. Försökte att inte se mig omkring alltför mycket. På det stora hela så gick det ändå bra men direkt när vi kom hem så kom flyktkänslorna, så det blev en sväng till lillebror med följande löptur (som dessvärre inte alls gick bra idag), och det lugnade en del.

Fast det är ju sånt här jag måste göra för att komma vidare, jag måste utmana mig själv i lagom stora doser så att jag inte fastnar. Så jag får helt enkelt klappa mig själv på huvudet och säga ”Bra, du fixade det”, och fortsätta med mitt skådespel inför andra ett tag till.

 

Men om du möter mig och jag verkar stressad eller konstig och plötsligt ”måste iväg” så kom ihåg att det är inte inte du, det är jag, det är jag som inte orkar. Det är jag som inte vill konfronteras med mina tankar just då, vill inte gråta.

 

I veckan fick jag den första vårbuketten av mina fina pojkar, den skulle såklart stå hos lillebror. Älskade ungar! ❤

IMG_0587

Nu ska jag ta hand om mina ömma knän och mysa ner mig i soffan med lillasyster och bara njuta av lugnet.

Kram på er! ❤

 

Energi!

Sitter i bilen med pappan och våra fina vänner på väg hem efter en helg med bara vi fyra vuxna, god mat och avslappning i Åre!

 

Det var ett stort steg och hade nog varit en omöjlighet för bara en månad sedan men eftersom jag känner mig väldigt trygg i det här sällskapet och risken för att springa på någon där uppe just nu är minimal så vågade jag mig iväg.

 

Det är så viktigt att ändå våga bryta mönstret och göra något helt annorlunda. Att inte känna dåligt samvete för att jag lämnar lillebror utan istället kunna fokusera på hur bra det är för mig/oss att få lite tid för avslappning. Jag är ju i vanliga fall konstant på spänn och har alltid garden uppe..

 

Och som det har varit värt det!

Jag har verkligen kunnat släppa allt (åtminstone för det mesta) och har verkligen njutit av miljön, mat och vänskap!❤️

 

Jag känner att jag vänder hem med ny energi för att våga ta några ytterligare simtag, även om jag just nu bara vill hem och krama mina barn och få gå bort till lillebror för en stund.

 

Så ett stort tack till alla er familj/vänner som hjälpt oss med barnvakt och till våra underbara vänner för en härlig helg!❤️

IMG_0540

 

 

 

Vilken bild som helst…

IMG_0491

Det här skulle kunna vara vilken ”kaffeisolskenetefterträningen-bild” som helst..

Men det är det inte!

Det här min ”detsomtarmigigenomvardagen-bild”.

Jag är så glad att min kropp äntligen börjar vilja samarbeta med mig igen och låter mig försiktigt försiktigt börja träna och springa..

En dag som idag är det enormt viktigt att kunna ta mig ut.

Helgen har varit bra men fartfylld, vilket ofta betyder att jag får ett par jobbiga dagar efter. Det blir alltid så när jag gått lite över gränsen för vad jag klarar av. Jag vill ju så mycket mer än huvudet fixar så det blir lätt ett bakslag med mycket ångest och tårar.

 

Då är träning så mycket värt.. Nu på morgonen har jag hunnit med både ett yogapass, ett kort styrkepass och lite intervall-löpning ute.

Jag gör såklart allt här hemma, jag klarar ännu inte av att ta mig iväg till ett gym där det är mycket folk. Men det ger mig något att fokusera på samtidigt som jag stärker kroppen.

För jag har ju faktiskt inte bara förlorat ett barn som ställt till det i mitt psyke, min kropp har ju även genomgått en graviditet och allt som följer därefter fysiskt. Mina höfter bråkar fortfarande lite men det blir bättre.

 

Imorgon vet jag att jag kommer behöva röra på mig mycket, då det kommer bli en tuff dag.

Då är det nämligen 6 månader sedan vi fick det där ödesdigra samtalet klockan 05,54 – ”Doktorn vill tala med er”…

Älskade älskade lilla barn som det gör ont i mamma! Jag saknar dig så mitt hjärta brister och jag skulle göra allt för att få dig tillbaka, för att få se dig växa upp…

Nä nu måste jag ta tag i något här hemma för nu rinner tårarna igen och jag vill inte gråta mer just nu.

Hoppas ni alla får en underbar dag i solen! ❤

 

 

❤ Jag slår såklart ännu ett slag för minnesfonden, nu vid halvårsdagen. Tack till er alla! ❤

http://gava.hjartebarn.se/campaign/4051342