Att säga eller inte säga..

Idag fick jag mig en tankeställare..

Jag läste en annan mammas blogg, en mamma som också förlorat barn. Hon var så underbart ärlig om det här med reaktioner från andra och det gjorde att jag själv började tänka till om det och känner nu att jag vågar skriva lite om det ämnet som ändå är ganska så känsligt.

 

För om det är något som jag inte klarar av alls så är det att få höra att det finns en mening med det som hänt..

NEJ! Det finns ingen som helst mening med att mitt barn har dött! Man kan försöka förklara det på vilket sätt man vill, men för mig blir det en förminskning av min och andra föräldrars förlust. Man vill inte heller höra att det är en erfarenhet, för just den här erfarenheten är jag hemskt gärna utan!

 

För vissa kanske sex månader är en lång tid och man kanske tycker att sorgen vore överkomlig vid det här laget, jag lovar jag önskar att den vore det, men så är inte fallet.

Sorg är inte en jämn ström som avtar sakta men säkert, den går i skyhöga vågor och djupa dalar och i en mycket ojämn takt, den är fullt personlig och ingens sorg är lik någon annans.

 

 

Något som förvärrar just vår sorg är sättet lillebror dog på.

Tänk dig själv att dina värsta farhågor just blivit raderade efter en så lyckad operation. Tänk dig att du fått veta att framtiden ser ljus ut, du behöver inte oroa dig just nu. Visst saker kan hända men då får du förmodligen någon slags förvarning om det men just det som du stålsatt dig inför är bortblåst, den där stora stenen på axlarna lyfts äntligen bort..

Tänk dig då att mattan dras bort under dina fötter och du faller platt till marken. Just det som inte ska hända och en ”en på miljonen” händelse sker, hur skulle du reagera?

Hur lång tid skulle du behöva för att bli dig själv igen? Skulle du någonsin kunna bli ditt gamla jag? Den du älskar mer än någon eller något annat som du skulle göra allt för, försvinner på en sekund, du fick inte chansen att säga farväl, du fick ingen förvarning om vad som var på väg.

Det är bara över!

 

 

Om lillebror dött av sitt hjärtfel, eller av komplikationer som ändå fanns i åtanke tror jag att vi eventuellt skulle kunna acceptera det som hänt, vi visste ju att risken fanns. Men det här sättet.. Nej, jag kommer nog aldrig någonsin kunna fullt ut acceptera att en liten jäkla nål avslutade min pojkes liv, det är för ofattbart.

 

 

Jag vill inte på något sätt påstå att jag har det värre än någon annan, men jag genomgår just nu den största livskris som jag förhoppningsvis någonsin behöver göra och då är man kanske inte heller superobjektiv!

 

 

Meningen med hela det här virriga inlägget är nog ett sätt att försöka få andra att tänka till en extra gång innan man säger något. Jag menar absolut inte att alla säger knasiga saker hela tiden, utan det är mer en ”heads up”, tänk gärna ”hur skulle jag själv ta det här”?

För även om det sägs med all välmening och att man bara vill försöka trösta så kan det tas emot på helt fel sätt. Är du osäker på det så säg ingenting. En blick eller en hand på axeln räcker oftast för att jag ska förstå. Som sagt, det här är mina ord och mina upplevelser, någon annan kanske upplever det på ett helt annat sätt. Men att tänka en gång till skadar aldrig!

 

Eftersom jag just nu har så jobbigt med att prata med folk så förlitar jag mig fortfarande bara på några få fina vänner (och familj såklart), men jag vet att ni är så många fler som vill stötta och en dag kommer jag behöva er att luta mig emot och är så vansinnigt tacksam för ert tålamod!

All kärlek till er så länge och jag hoppas att ni alla får en underbar helg! ❤

 

 

Annonser

One thought on “Att säga eller inte säga..

  1. Hanna

    Vad fint och klokt du skriver!! Skönt att höra att du vet att vi är såååå många som tänker på er och som genom att acceptera er sorg stöttar er på det sätt ni orkar ta emot just nu!!
    Jag skulle såååå gärna ge dig en kram varje gång jag ser dig men jag vet att det inte skulle vara ”uppskattat” då det kanske brister just där och då eller att jag är en ”utanför-trygghets-zonen-vän” men jag vill att du ska veta att den där kramen får du i tanken varje gång jag kör för bi ert hus, går för bi dig på Fsk eller hejar glatt när du är ute och går!!

    Det är mitt sätt att stötta, genom att le, heja och fortsätta vara mig själv.. en dag är du också bekväm i dig själv, dina känslor i tyglar och sorgen i hjärtat lite mer ”ompaketerad”.
    Varje gång jag läser om er tradgedi så tänker jag att -om det skulle vara jag som var i din situation så skulle jag nog tappat förmågan att andas, blivit känslomässigt förlamad i ett svart tomrum med ett vakuum i hjärnan… livet är förjävla orättvist!! Och som du skriver, du är mitt i din djupaste sorg och det är 6 månader sen den dagen då allt hände men det är ju oåterkalleligt, orättvist, ofattbart och fruktansvärt, det gör ju inte mindre ont för det, du har bara börjat lära dig att leva med den smärtan (hur svårt det än).
    Du har all rätt att känna allt som du känner. Jag hoppas att du har proffesionell hjälp vid din sida utöver din make.
    Bearbeta på ditt sätt, i din takt och be inte om ursäkt för det (även om jag förstår att du vill och känner att de borde det)
    Stora varma förstående kramar!!!

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s