Framåt.

Nu var det längesedan jag skrev något..

Jag känner själv att jag inte längre har samma behov av att skriva, vilket jag anser är bra. Det betyder att det går framåt, även om det går sakta så går det faktiskt framåt.

Visst det är fortfarande väldigt upp och ner, vissa dagar har jag en hel del energi och orkar mer än andra men fortfarande så kommer dem där skräpdagarna då allt känns hopplöst, tårarna flödar och jag vill bara försvinna. Men ändå, framåt.

 

Det har varit ett par veckor med både full fart och lugn och ro. Vi har firat vår elfte bröllopsdag, ja firat och firat vet jag väl egentligen inte men lite god mat blev det i alla fall. Vi har även gått igenom årsdagen av beskedet om lillebrors hjärtfel och årsdagen av  att få veta att det faktiskt skulle kunna gå bra. Alla dessa årsdagar blir såklart tunga, men  när en är avklarad så är den just det, avklarad!

 

Just nu laddar jag inför nästa vecka då det ska tas några stora simtag..

Det är avslutning på förskolan, skolavslutning för båda pojkarna, en student och mellansonens födelsedag. Det kommer bli jobbigt, jag måste utsätta mig för mycket folk som jag inte pratat med ännu, men det kommer gå, bara jag inte blir direkt konfronterad om lillebror så ska det nog gå bra.

Jag får ta dem där bakslagsdagarna efteråt, det är inte mer med det. För nu känner jag verkligen att jag vill framåt, jag orkar inte vara kvar och trampa vatten.

 

Om någon tror att det är så skönt att bara strosa runt hemma så, Nepp! Inte alls! Det är först och främst fruktansvärt tråkigt, speciellt när man som jag inte vill träffa folk. Det är även väldigt lätt att falla tillbaka in i tankarna, och där vill man inte vara. Det är bland annat därför jag är ute och går så mycket (knäet är fortfarande inte ok, så att springa funkar inte än) och jag försöker hela tiden hålla mig sysselsatt med diverse smått och gott här hemma.

Samtidigt så måste jag tillåta mig själv att sörja och tänka på lillebror. Det är lätt att fastna i tanken att nä nu måste jag skärpa mig, framåt framåt. Det är lätt att tro att bara jag inte tänker så blir det bra, men så är det ju inte. Det tar ju inte bort det faktum att jag förlorat mitt barn och sorgen blir ju inte mindre av det. Så det är en svår balans att inte tippa över för mycket åt vardera håll.

 

Nä nu hoppas jag verkligen att sommaren ska innebära nya krafter att träffa andra, det är många vänner och bekanta som jag egentligen vill träffa men inte klarar av än. Men solen och värmen lockar fram ny energi och jag känner mig fast besluten att fortsätta simma framåt. Jag får helt enkelt sjunka ner ibland, för även om jag gör det så vet jag nu att jag faktiskt tar mig upp till ytan igen.

 

Nu ska jag trotsa dagens tråkiga väder och ta en lång promenad för att rensa tankarna.

 

Ha det gott så länge allihop!

 

 

      Det är just dem här kvällarna jag ser fram emot, så här härligt var det i helgen!

 

 

Annonser

One thought on “Framåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s