2 av 4

Sitter just nu i soffan med en stor klump i magen och en brännande känsla i ögonen..

 

Två av fyra dagar med ”nytt” är avklarade och just nu vill jag bara strunta i resten, men NEJ jag gör inte det! Jag slutar inte! Jag ger inte upp! Hur gärna jag än vill, hur ont i magen jag än får, hur mycket tårar som än flödar, jag FÅR INTE sluta nu!

 

För någon utomstående kan jag tänka mig att det låter ganska löjligt, vad är det som är så jobbigt liksom.. Men inte förrän du upplevt det så vet du. Den där känslan av att alla tittar på dig, alla pratar om dig, att alla vet att det är ju  du, du som förlorade ditt barn! Även om det är ofantligt överdrivet i min värld så är det ändå väldigt verkligt där och då. Det är så svårt att förklara.

Det där med att gå i någon annans skor…

 

Att sedan gå med ett leende bland dessa människor och låtsas som att allt är frid och fröjd, det tar på. Jag är så trött och slut samtidigt som jag är sjukt rastlös..

 

I tisdags var det avslutning på lillasysters förskola, det gick bra då dem flesta föräldrarna där inte ens vet att jag varit gravid, plus att vi satt tillsammans med våra fina vänner på baksidan av huset i solskenet och pratade mest med dem och med de underbara pedagogerna.

 

Idag var det lite annorlunda..

Det var skolavslutning för båda killarna och det innebar både en stund i en fullpackad kyrka och sedan fika bland mängder av föräldrar och barn.

 

Inne i kyrkan fick jag ett tag kämpa emot den krypande ångesten och tvinga mig själv att andas igenom det och inte ge efter för lusten att bara rusa ut.

Det gick hyfsat under fikat, jag var med i en av sönernas fikagrupp och det var nog bra, jag kunde fokusera lite på det istället för alla omkring mig.

 

Men nu ikväll kom det som ett brev på posten, en smäll i ansiktet och ett slag i magen! Tack men nej tack, hade nog klarat mig utan det.. 🙄 Ska försöka fokusera på någon bra tv-serie så kanske hjärnan kan slappna av lite iaf..

 

Imorgon är det studentfirande som gäller och på söndag ska vi fira både sonen och makens födelsedagar.. Som sagt, just nu vill jag helst bara strunta i allt men Nope, jag fortsätter simma, framåt, ut i den stora ocean av möten som väntar. Jag får väl sjunka då, för jag vet att jag kan ta mig upp till ytan igen!

 

❤️

 

Annonser

One thought on “2 av 4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s