Månadsarkiv: juli 2017

När proppen går ur..

Nu har proppen gått ur.. Hjälp vad trött jag blev, bara sådär! Och när jag blir så här trött blir saknaden så galet stark…💔

 

Som vanligt har sömnen varit lite svajjig i några dagar men jag har bränt på i 120 ändå.. Jag ska vidare, det är bara så och då måste jag fortsätta med att utsätta mig för allt möjligt ”nytt”. Det är fortfarande sjukt jobbigt att ”springa på” folk och det kostar på att bära den där glada masken, MEN jag gör det i alla fall!

 

Jag har varit ganska duktig på att tränga undan tankarna när dem kommit under dagarna, men på kvällarna och nätterna hemsöker dem mig..

Smärtan i bröstet har hållit mig vaken och ögonen har bränt av tårar. Den där hemska rädslan inför att somna och vakna till en fruktansvärd morgondag finns där och jag vågar knappt låta ögonlocken stängas. Tänk om något händer när jag sover, tänk om något av de andra barnen eller pappan råkar ut för något! Jag klarar inte av att vakna till det en gång till… 💔

Varje gång telefonen ringer lite för sent en kväll så hoppar jag till och det går en kall kår i mig, den första tanken är alltid ”vad har hänt nu”…

 

Men jag försöker verkligen hålla tankarna borta under dagarna, jag ser till att hålla mig upptagen med annat helt enkelt. Såklart kommer dem där dalarna fortfarande varje dag men nu hittar jag sätt att hantera dem utan att varje gång helt bryta samman.

Jag kan äntligen springa igen och det hjälper oerhört mycket. Om jag fastnar i tankarna under en löprunda kan jag bara låta allt komma ut, gråta och bli arg. Jag kan ta ut min ilska i spåret och tömma huvudet på tankar samtidigt som kroppen får arbeta. Det känns alltid så otroligt skönt efter en sådan runda och dem kvällarna kan jag oftast somna lite lättare..

 

Idag har jag dock inte hunnit ut något men hoppas ändå på att snart lyckas somna av ren utmattning..❤️

IMG_1345

 

 

 

 

Annonser

Natt..

Inatt skrev  jag den här texten, jag publicerade den inte då eftersom jag efter mycket redigerande och funderande till slut blev trött, det hade alltså rätt effekt.

Men känslorna som var i stunden är inte roliga alls, man känner sig så hjälplös. Så här lyder texten:

________________________________________________________________________

Känslan jag har i detta nu är panik!

Jag vill inget annat än skrika och rusa ut i den mörka sommarnatten..

 

Varför?

Ja om jag det visste?

Vi har haft en lugn och mysig kväll med underbara vänner men dålig sömn under några nätter och en hel del ”nya” intryck/upplevelser/möten dem sista dagarna har tydligen kört slut på min hjärna..

Det är så underligt hur det bara kan komma helt plötsligt. Man tror att allt är frid och fröjd, men då, Pang! En rak höger och jag tappar helt andan!

 

Jag avskyr att känna så här! Det är en hemsk känsla som för med sig ett enormt tryck över bröstet, svårt att andas, tårar och förutom att fly vill jag bara få krama min bebis. Jag vill bara tillbaka till honom, min underbara lilla pojke som jag älskar så.

Alla hemska känslor och tankar bubblar upp till ytan och det finns inte en chans att min hjärna klarar av att processa allt på en och samma gång!

 

Som tur är hjälper det faktiskt att skriva av mig här..

På något sätt känns det som någon faktiskt sitter där och lyssnar, förstår och tröstar. Någon (kanske just du som nu läser) nickar förstående, torkar mina tårar, ger mig en varm kram och låter mig bara spy ur mig allt. ”Du” dömer mig inte, berättar inte hur jag ska bete mig, hur jag ska lösa mina bekymmer, känna eller vara. Du bara lyssnar!

 

Tack för att du gör det, för att du orkar läsa mina ord. Tack för ditt stöd när jag behöver det som mest!❤️

_________________________________________________________________

 

Efter en lång sovmorgon känns det nu bättre. Jag ska försöka fånga någon stund mellan regnskurarna och gå bort till lillebror, ge honom nya blommor och tända nya ljus.

Det är fortfarande otroligt viktigt för mig att det alltid finns ett ljus tänt hos honom. Som lillasyster sa, ”lillebror tycker inte om mörkret”.

 

Kram på er! ❤

 

 

3 år!

 

Plötsligt upptäcker jag att det har tagits mängder av simtag, jag börjar sakta men säkert röra mig mer och mer naturligt ute bland folk. Jag har fortfarande stenkoll på omgivningen och kan ibland nästan gömma mig om jag ser någon jag känner men inte orkar möta just den dagen, fast  jag är i alla fall ute betydligt mer än tidigare.

 

Visst, jag blir fortfarande väldigt trött i huvudet när det har varit mycket och måste då ta någon dag i lugn och ro, men det är skönt att känna att jag i alla fall vågar göra mer och tar mig framåt.

 

Vissa möten blir såklart jobbigare än andra, som när en kund till mig dök på mig vid ett besök på affären. Det blev bara  stelt och konstigt och jag visste varken ut eller in. Jag ville inte stå där och svara på hennes frågor och kanske bli ledsen, så jag fokuserade mest på lillasyster medans hon försökte fråga om lillebror. Hon måste ha känt sig totaldissad av mig, jag som är så pratsam i vanliga fall. Men det får vara så, jag orkar inte svara på andras frågor hela tiden. Jag måste fokusera på mig själv om jag ska kunna fortsätta ta mig ut.

 

I helgen som var fyllde lillasyster 3 år! Vår fina glada lilla tjej börjar bli så stor. I samband med 3-årsdagen bestämde hon även att det var dags att sluta med blöja, så nu är det ett evigt påminnande om toalettbesök. Men det går jättebra, hon känner sig så stor och olyckorna är inte så många.😊

IMG_1380

 

Men nu blir det i alla fall några lugna dagar här hemma. Efter en vecka med mycket ståhej med kalas och annat så behöver jag lite lugn och ro, lite tid hos lillebror och tid för mina tankar.

Ibland måste jag helt enkelt dra i handbromsen så att jag inte kraschar igen..

 

Hoppas vi alla får några härliga sommardagar med mycket sol framöver, kram på er så länge! ☀️😘

 

 

 

Smått galen!

Ett sätt att beskriva mig själv just nu är väl lite smått galen/lite schizofren?!?

I alla fall är det så jag känner mig. Ena stunden är jag så glad och tacksam över att ha min underbara familj och mina fina vänner. Jag känner kärleken till mina tre friska barn och min man som gör mig så lycklig. Jag kan skratta och vara glad med mina vänner och se allt det där fina som jag faktiskt har!

I nästa stund vill jag bara försvinna.. Jag hittar inte tillbaka till dem där varma känslorna utan är så fullständigt fylld av sorg och saknad så att allt annat bleknar…

 

Som nu till exempel.

Vi har haft en härlig helg i solen med fina vänner, glada barn och mycket skratt (visst några dippar har jag haft, men ändå överkomliga). Men så idag vände det och ångesten och alla minnen kastar sig över mig.

Det enda jag vill när allt bara brakar samman är att få åka tillbaka i tiden, hålla min son och åter igen känna hoppet inför framtiden. Då spelar det ingen roll att min helg har varit bra, mina tankar är för mörka.

 

 

Visst, det är ju så att vad jag än gör så ligger alla minnen av lillebror väldigt väldigt ytligt. Jag kan sitta och prata om vad som helst men kommer det bara något litet som kan påminna mig om lillebror, Göteborg, hjärtan, bebisar mm så vandrar mina tankar iväg och jag får svårt att fokusera.

Oftast kan jag hantera det hyfsat bra om jag bara är lugn och känner mig någotsånär trygg i situationen, men sådana här dagar kryper jag nästan ur skinnet.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag kan inte ta tag i något projekt för det är jag inte tillräckligt fokuserad för men jag kan inte heller bara sitta ner och ta det lugnt för då blir jag tokig. Det blir en omöjlig ekvation, jag får helt enkelt bara ta en promenad, vänta ut allt och hoppas att det lugnar ner sig.

För det gör det, för eller senare i alla fall!