Författararkiv: hlhsmamma

Om hlhsmamma

36-årig 3 barnsmamma som väntar vårt fjärde barn, en liten pojke som kommer födas med den allvarliga hjärtsjukdomen HLHS - Hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom.

Avklarat!

Nu var det längesedan jag uppdaterade här..

 

Det har varit ett par veckor där det har hänt mycket, samtidigt som det har varit några riktigt tuffa dagar..

Vi har passerat lillebrors födelse- och dödsdagar. Två dagar som gör riktigt ont, men jag har försökt tänka att dem bara måste gås igenom. Och nu har vi gjort just det, gått igenom dem, dem är avklarade!

 

Födelsedagen firade vi med tårta här hemma. Hos lillebror satte jag nya blommor och barnen fick sätta dit ballonger formade som hjärtan. Många ur vår familj och vänskapskrets var också till honom och satte ljus och fina dekorationer på plats.

Det var en så underlig känsla att fira sitt barn som inte längre finns här. Säga Grattis till en grav? Så himla konstigt, men ändå behövde jag göra det. Det var viktigt att få prata med och gratta honom. Och även tacka lillebror för den tid vi fick tillsammans, även om den nu blev alldeles för kort..

 

Mellan de tuffaste dagarna åkte vi till fjällen med fina vänner. Vi hade tur och fick till och med snö! Det var så härligt för barnen som lekte på som bara den, och vi föräldrar fick några avslappnande dagar i underbar miljö och med härligt sällskap! ❤

 

Dödsdagen blev lite tyngre, såklart. Det var många minnen som kröp upp till ytan, men jag hanterade all ångest som smög sig på som vanligt med ett flertal promenader till lillebror och i skogen. Även den dagen gick ändå bra, bättre än jag hoppats på. Jag kan ju inte trolla bort den utan den skulle bara klaras av helt enkelt..

 

Nu är vardagslunket tillbaka igen och jag jobbar mina få timmar, promenerar och laddar inför att snart börja jobba några fler timmar om dagen. Det känns ändå bra, även om det såklart kommer strula till sig lite i min stressade hjärna. Men, även det ska gå bra! För hur som helst så är det skönt att vara den där lilla stunden på jobbet, och känna att jag faktiskt gör något produktivt.

 

Nä nu ska jag ta mig en kopp te och mysa ner mig i soffan med lilla Soja som växer som bara den, och BUSAR som bara den! Herregud vad mina tår är roliga på nätterna 😉, ch typ allt annat som rör sig.. Men men, hon är väl en typisk kattunge skulle jag tro. 😻

 

Ha det gott alla fina! ❤

A2E60EFC-9C04-4DBF-A180-545EDCF6D768

Annonser

1 år!

Idag är det ett helt år sedan jag höll lillebror i mina armar för första gången..

Det känns så underligt att det har gått så lång tid, när det samtidigt känns så nära. Vem hade du varit nu, vilka framsteg hade du gjort? Frågorna är galet många.

 

Den här dagen blir annorlunda på så många vis, istället för att fira en ettårsdag med hurrarop och fest i massor så firar vi på en gravplats.

Vi sätter nya blommor och gör fint hos honom. Barnen har bestämt att han även ska få ballonger och att vi sedan ska äta tårta hemma. För även om vårt lilla födelsedagsbarn inte längre finns hos oss så ska vi fira, fira att lillebror faktiskt  har funnits. Även om det var en alldeles för kort tid…

 

 

Något som gläder mig fantastiskt mycket är att minnesfondens mål på 40000:- som vi ville nå till födelsedagen är nått!! Tillsammans med den tidigare insamlingen så är vi över och nu tar vi nya krafttag och fortsätter insamlingen till förmån för alla andra hjärtebarn som behöver hjälp..

Vill ni idag göra något till lillebrors minne så önskar jag såklart att ni lägger ett bidrag här http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

Små som stora bidrag gör skillnad, nästa lilla hjärtsjuka barn som föds kanske får en bättre framtid just på grund av er!

TACK! ❤

 

 

Du fina lilla pojke, mammas älskade lilla hjärtebarn..

Som du fattas mig! ❤

0E19B827-A5A6-4D68-ABE8-6B566C66C921

Nedräkning..

Nu följer några tuffa dagar framöver..

Det är först nedräkning till lillebrors ettårsdag, en dag som kommer bli otroligt jobbig.

Efter det räknar vi vidare ned till den där fruktansvärda dagen då vår älskade lille pojke lämnade oss..😔

 

Att det snart har gått ett helt år känns så konstigt, det var ju bara igår vi satt där på drottning Silvias barnsjukhus och såg ljust på framtiden..

 

Jag vacklar ofta, känner att det ligger extra mycket oro i luften. Det kostar på att hålla skenet uppe och orken tar helt slut på kvällarna.

Det lär ju tyvärr inte helker blir bättre nu då det inte är några par vanliga veckor som kommer, det är veckor av återupplevelser. Av minnen, goda och fruktansvärt tunga.💔

 

Men även dessa dagar kommer vi ta oss igenom, tillsammans med vänner och familj fyller vi dem med att skapa nya minnen. Men även genom att hylla dem minnen vi har, vi firar att lillebror faktiskt skulle ha fyllt ett år, att han i alla fall fick finnas med oss en stund. Vi firar vår kärlek till en liten pojke, en liten pojke som vi för alltid kommer älska och sakna!❤️

9D4FC9E8-18A7-4D1F-9E0B-D114A4E6CED2.jpeg

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

Att våga..

Nu för tiden är jag ofta galet trött, förvirrad och stressad, för egentligen ingenting…

 

Jag är ofta så slut i huvudet när jag kommer hem från jobbet (trots en mycket begränsad arbetstid) så att jag inte orkar nästan någonting. Det enda jag vill då är att få gå min promenad, gärna till lillebror.

Ofta vill jag egentligen träffa folk och hitta på saker men orkar helt enkelt inte, och det medför att jag får ett enormt dåligt samvete och ångest över att jag inte hört av mig till någon eller att jag inte ställt upp som jag borde. Bara att jag har glömt att svara på ett meddelande (vilket jag gör typ jämt) kan göra mig otroligt stressad.

 

Men min kurator frågade mig häromdagen, Varför ska jag känna så? Jag mår ju inte bra själv! Hur ska jag i den situationen kunna tänka på andra? Jag ska lära mig att säga nej, att våga säga ifrån utan att må dåligt över det. Jag har mått så vansinnigt dåligt och behöver inte mer att känna ångest för…

Och hon har såklart en poäng där, men oj vad svårt det är. Om man är som jag är och gärna vill allas bästa så kan det vara en rejäl utmaning att neka någon som vill ha hjälp tex. Nu menar jag inte att jag aldrig ska hjälpa någon, utan att jag måste känna efter själv först om jag verkligen orkar med det just där och då. Jag ska inte direkt kasta ur mig ett ”självklart!” utan avvakta lite med ett svar.  Nu låter jag galet självgod men nej, jag är definitivt inget helgon, men jag skulle behöva lära mig att sätta mig själv mer i första rummet… Och lära mig att inte bry mig i vad andra tycker och tänker om mig, huvudsaken är att jag och mina närmaste tycker om mig som jag är och accepterar mina fel och brister..

 

Många får nog uppfattningen att jag börjar bli mitt gamla jag igen, men Nope, inte där än… Inte på långa vägar… Men det är väl också ett simtag att ta (eller många) att erkänna för mig själv att jag inte är samma person längre och att jag måste göra några förändringar som jag faktiskt kommer må bättre av i det långa loppet. Jag kan säga ifrån utan att behöva oroa mig för hur den andra personen tar det, det är inte mitt problem…

 

Men hur som helst så måste jag säga att dem få timmarna jag numera är på arbetet så mår jag bra av dem, det är skönt att göra någon slags nytta igen och sakta men säkert kommer jag kunna arbeta mer och mer. Jag vill verkligen inte vara hemma mer än jag måste, det är så skönt att kunna släppa fokus dem där få timmarna och trots den stress det medför få känna mig lite normal igen…

 

Nu ska jag ta vår nyaste lilla lurvtuss och mysa ner mig i sängen och gosa, kattungekurr kan nog få vem som helst att gå ner i varv..

IMG_2447

 

 

 

 

 

Lite fram och lite bak..

En överväldigande vecka går mot sitt slut..

En vecka som är svår att summera och som har lämnat mig med mycket blandade känslor.

 

Men, veckan började fantastiskt bra då en alldeles ny människa gjorde entré! Min lillasyster födde i måndags en underbart söt liten flicka som jag idag fick träffa för första gången, och hon stal mitt hjärta direkt!

Helt otroligt liten och söt! Det var så härligt att hålla henne och känna den där doften av bebis.. Men samtidigt kom det såklart massor med känslor och minnen.

För snart ett år sedan höll jag i min egen bebis för första gången, fick snusa på hans mjuka kinder och hålla honom nära. Men jag fick aldrig ta hem honom, aldrig klä honom, aldrig ens vara helt ensam med honom..

 

 

I tisdags tog vi farväl av en av våra katter, en 17 år gammal dam som även hon lämnar många fina minnen efter sig. Men samma dag välkomnade vi en liten söt kattjej till oss, en liten hårboll som fick namnet Soja (Vi har ju redan en Sushi 😉 ). Hon har gjort sig hemmastadd väldigt snabbt och är både supergosig och väldigt tuff, tror att hon kommer trivas bra i familjen!

 

På jobbet har det verkligen varit fullt ös den här veckan, trots mina för tillfället korta arbetsdagar. Det har medfört att jag känt mig mer ostabil och ångesten har definitivt  gjort comeback den här veckan. Men jag försöker tänka att det är fullt normalt och att det kommer vara lite upp och ner under ett bra tag framöver. Jag får ta fler och längre promenader och tillåter mig själv att bli ordentligt ledsen då och då, däremot är det svårt att visa det utåt. Jag svarar nästan alltid att det är okej, trots att jag återigen ofta inte alls är det. Men men, det blir väl bättre hoppas jag.

 

Jag märker dock att jag börjar sakta men säkert börjar få ett behov av att prata om lillebror och allt som hänt, även om det ännu är i begränsad omfattning. Men jag är i alla fall på väg ditåt och det vet jag är i rätt riktning.

 

I eftermiddag/kväll har ångesten har haft ett bra grepp om mig och nu börjar det ta ut sin rätt, sängen känns som ett bra val snart..

Men jag lämnar i alla fall vardagarna denna vecka och fokuserar på det positiva som skett, speciellt den lilla tös som jag ser fram emot att få gosa med, busa med och skämma bort i framtiden.

Så som avslut vill jag ännu en gång skicka ett stort Grattis till min syster och svåger, hon är verkligen en perfekt liten docka! ❤

IMG_2400

 

 

 

Möten..

Ett par veckor på arbetet är snart avklarade..
Jag jobbar väldigt lite än men det är tillräckligt för att köra slut på mig.. Men det är väl inte så konstigt efter ett helt år hemma, ett år i fullständig kaos dessutom!😳
Men det är ändå skönt att jobba ett par timmar varje dag, att bryta mönstret och sakta få komma tillbaka till någon slags vardag.
Dock blir det väldigt svajiga dagar, beroende på vad som händer och vem jag möter..
Vissa dagar träffar jag någon och orkar berätta om allt som hänt och andra dagar låtsas jag som ingenting. Ibland går det inte att prata alls, det tar bara stopp. Medans andra gånger struntar jag fullständigt i att tårarna tränger fram och allt bara rasar ur mig.

Jag tror ändå att det är bra terapi för mig att, nu när jag ändå kommit så pass långt, prata om honom.. Sakta men säkert har jag väl börjat acceptera den verkligheten vi lever i, utan lillebror, och behöver bearbeta den om och om igen.

Men, det medför även att jag får kommentarer. Kommentarer som sägs i all välmening men som påverkar mig oerhört mycket..
Några exempel..
Han har det bättre nu!
Men var glad för dem barn du har!
Du fick ju i alla fall en vecka med honom.
Vem vet hur han hade mått nu?

Vad jag egentligen vill svara(men inte gör)..

Han har det bättre nu! – NEJ! Hur i hela friden har han det bättre nu?!?

Men var glad för dem barn du har! -Absolut, det är jag, men vilket barn hade du valt att vara utan?

Du fick ju i alla fall en vecka med honom. -Ja, men jag ville ha honom i hela mitt liv!!

Vem vet hur han hade mått nu? -Förmodligen betydligt bättre, han var stark, han dog faktiskt inte av sin sjukdom!!
Men jag svarar inte så.. För jag vet att ingen säger något för att göra mig ledsen, alla säger vad dem tror kan hjälpa. Dem försöker trösta så gott dem kan!❤️
För om det är något jag lärt mig så är det att ingen kan förstå hur det känns förrän man gått igenom det själv! Det är för svårt! Det gör alldeles för ont för att ens försöka förklara..
Jag tänker ofta på hur jag själv hade sagt eller agerat (om jag inte varit med om allt dvs) Förmodligen hade jag försökt göra allt för att trösta, vilket jag nu vet att det inte går. Men i det här fallet är det verkligen tanken som räknas, någon vill dig väl, någon vill trösta dig, göra dig glad, ta bort din smärta! Och den goda tanken är guld värd för mig!❤️

IMG_2273

Närmar oss..

Åh vad less jag är just nu.. Less på mig själv, less på att inte vara JAG!

Jag kände att jag hade kommit ganska långt på min simtur, men så kom den där stora vågen och sänkte mig och nu märker jag att jag har väldigt svårt att nå ytan igen..

 

 

Den där elaka ångesten är tillbaka och jag blir stressad av ingenting! 😔 Minsta lilla grej gör att jag går i taket och tårarna som har hållit sig borta ett bra tag är tillbaka igen.

Mina tankar fylls mer och mer av både jobbiga och fina minnesbilder, mina drömmar likaså. Det påverkar mig väldigt mycket och även om jag har blivit bättre på att hålla fasaden utåt så brister det ofta inombords.

 

 

Förutom vågen som sköljde över mig så märker jag att vi nu närmar oss några jobbiga dagar.. Om lite drygt en månad skulle lillebror ha fyllt ett år, och 8 dagar efter det har vi levt ett helt år utan honom. 💔

Den 26 oktober får vi fira en tom ettårsdag, vi får inte höra ljudet av bebisskratt, inte se stapplande små ben möta sina gäster. Inga knubbiga små armar får slita i paketen, och vi får inte se den härliga reaktionen när tårta ska avsmakas för första gången..

 

Vi får nu istället fira med ballonger fästa vid en gravsten, med tårar som fälls av saknad och kärlek. Men vi ska fira, vi ska fira dem dagar vi fick ha lillebror hos oss, fira det barn som är lika älskat nu som då❤️.

 

 

Något som jag så innerligt önskar är att lillebrors minnesfond tills dess når sitt mål, vi är ju så otroligt nära. Jag vill ännu en gång be er om hjälp att sprida fonden vidare, att ge andra hjärtebarn en god framtid!

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

Tack för all er hjälp, alla bidrag, stora som små, gör skillnad och det betyder ofantligt mycket för mig att veta hur många ni är där ute som vill vara med och hjälpa till!

 

All kärlek till er! ❤️

IMG_7970.JPG