Kategoriarkiv: Okategoriserade

🌸

Dagen efter sommarens stora högtidsdag är jag som väntat inte precis i högform.

Gårdagen spenderades med nära vänner, två familjer som jag är helt trygg med. Vi hade en härlig dag/kväll tillsammans, men då resten av veckan varit väldigt tuff så hade jag på känn att de krafter jag frambringade igår skulle ta ut sin rätt idag.

Och precis så blev det, jag hoppas ju varje gång jag gör något utanför det vardagliga att dagen efter ska bli en vanlig dag, men än så länge verkar jag inte ha kommit dit.

 

Därav fick det bli en lugn dag idag, plus att det tråkiga vädret inte gör saken bättre. Men en promenad själv till lillebror och lite tillverkning av armband har det i alla fall blivit. Det är fortfarande en hel del terapi för mig att göra dem och jag känner en glädje av att människor omkring oss vill bära dem och visa sitt stöd för lillebrors minnesfond!❤️

 

 

Nu ska jag nog ta en kopp kaffe och mysa i soffan med lillasyster och hoppas på lite bättre väder imorgon, men den där typiska svenska sommaren verkar ju tyvärr vilja stanna ett tag till..😬🌧

 

Hoppas ni andra har en underbar midsommarhelg, kram till er så länge!❤️☀️

 

Om någon missat så har minnesfonden en ny adress och ett nytt uplägg.. 👇

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

 

 

 

 

 

 

 

Inte jättebra..

Jag mår precis som jag trodde att jag skulle göra… Dvs Inte jättebra.

 

Efter förra veckans maraton av ”nya” möten så hade jag inte riktigt fötterna på jorden igår. Och då pappan jobbar så är jag ensam hemma med barnen och får inte utlopp för mina känslor som vanligt utan måste trycka undan ångesten (så gott det går iaf), och det har skett betydligt mer frekvent än vanligt.

 

Sen är det den där stressen..  Jag klarar verkligen inte av stress just nu, jag hanterar den riktigt dåligt och får jag inte ångest av den så blir jag arg. Jippie, vilken kul mamma jag är just nu! 😳

Jag vet inte hur många gånger jag höjde rösten igår eller överreagerade, tur att det bara är några dagar tills pappan går på semester!

 

Men men, fixade jag förra veckan så klarar jag nog några dagar med barnen också. Jag behöver ju inte springa runt bland en massa folk i alla fall.

 

Det är något som är svårt att förklara för andra, just vad det är som blir så jobbigt för mig när jag är uppe i andra. Det är inte planeringen inför något, bakning eller något annat praktiskt utan det är att stå där uppe i andra och le. Stå och låtsas vara helt okej, jag vet att jag inte måste låtsas men att inte göra det är inte ett alternativ.

 

Till exempel så var vi på studentfirande i fredags, där det var två små bebisar. Hur söta som helst och jag älskar ju verkligen barn, men det enda jag kunde tänka på var om lillebror skulle varit i ungefär samma storlek, lika utvecklad, skulle jag amma nu osv osv.. Det är som om min hjärna skriker åt mig ”Le och skratta, men glöm för guds skull inte att din bebis finns inte längre, du kommer aldrig få krama din bebis sådär gosigt! Du kommer aldrig få vara trött för att lillebror inte sover eller kämpa med att få honom att sluta gråta! Men Le nu, LE!”

Och just den där fasaden gör att min hjärna jobbar för högvarv och efteråt är jag helt slut. Jag blir både psykiskt och fysiskt trött. Efter nåt sånt har jag även väldigt jobbigt med ljud, blir det stojigt och livligt så orkar jag helt enkelt inte med och vill bara krypa in i min lilla bubbla. Det blir ett par dagar då jag helst inte vill göra någonting alls.

 

Så när någon säger att dem har haft fullt upp och är trötta så har jag all förståelse för det, men min trötthet funkar inte på samma sätt.. Jag vill absolut inte förminska någon annans trötthet på något sätt  utan det är bara ett försök till att förklara skillnaden.

 

Det är många som erbjuder sig hjälpa till när jag är trött och slut men det är som sagt svårt och ofta behöver jag det praktiska bara för att kunna koppla bort hjärnan en stund. Men! Jag uppskattar så att ni erbjuder er och är så tacksam över hur många fina människor vi har omkring oss! All kärlek till er!❤️

 

I söndags kväll satt jag en lång stund hos lillebror i den varma kvällssolen. Det var så stilla och lugnt, jag sjöng några vaggvisor som jag aldrig fick möjligheten att sjunga för honom när han levde och nästan kände hur han låg i min famn igen.. 💔❤️

IMG_1195

 

 

 

 

 

 

2 av 4

Sitter just nu i soffan med en stor klump i magen och en brännande känsla i ögonen..

 

Två av fyra dagar med ”nytt” är avklarade och just nu vill jag bara strunta i resten, men NEJ jag gör inte det! Jag slutar inte! Jag ger inte upp! Hur gärna jag än vill, hur ont i magen jag än får, hur mycket tårar som än flödar, jag FÅR INTE sluta nu!

 

För någon utomstående kan jag tänka mig att det låter ganska löjligt, vad är det som är så jobbigt liksom.. Men inte förrän du upplevt det så vet du. Den där känslan av att alla tittar på dig, alla pratar om dig, att alla vet att det är ju  du, du som förlorade ditt barn! Även om det är ofantligt överdrivet i min värld så är det ändå väldigt verkligt där och då. Det är så svårt att förklara.

Det där med att gå i någon annans skor…

 

Att sedan gå med ett leende bland dessa människor och låtsas som att allt är frid och fröjd, det tar på. Jag är så trött och slut samtidigt som jag är sjukt rastlös..

 

I tisdags var det avslutning på lillasysters förskola, det gick bra då dem flesta föräldrarna där inte ens vet att jag varit gravid, plus att vi satt tillsammans med våra fina vänner på baksidan av huset i solskenet och pratade mest med dem och med de underbara pedagogerna.

 

Idag var det lite annorlunda..

Det var skolavslutning för båda killarna och det innebar både en stund i en fullpackad kyrka och sedan fika bland mängder av föräldrar och barn.

 

Inne i kyrkan fick jag ett tag kämpa emot den krypande ångesten och tvinga mig själv att andas igenom det och inte ge efter för lusten att bara rusa ut.

Det gick hyfsat under fikat, jag var med i en av sönernas fikagrupp och det var nog bra, jag kunde fokusera lite på det istället för alla omkring mig.

 

Men nu ikväll kom det som ett brev på posten, en smäll i ansiktet och ett slag i magen! Tack men nej tack, hade nog klarat mig utan det.. 🙄 Ska försöka fokusera på någon bra tv-serie så kanske hjärnan kan slappna av lite iaf..

 

Imorgon är det studentfirande som gäller och på söndag ska vi fira både sonen och makens födelsedagar.. Som sagt, just nu vill jag helst bara strunta i allt men Nope, jag fortsätter simma, framåt, ut i den stora ocean av möten som väntar. Jag får väl sjunka då, för jag vet att jag kan ta mig upp till ytan igen!

 

❤️

 

Uppfattning.

Jag tror att efter en så pass stor kris som denna så värderar man om sitt liv ganska rejält. Vad är det egentligen som är värt att lägga tid och energi på. Och på vissa plan har jag gjort det, men som det är just nu så kan inte min hjärna sortera riktigt och min energi går till helt fel saker. Främst till oro, oftast en väldigt obefogad oro, men ändå..

 

Denna oro framkallar mängder av ångest, som påverkar mig negativt och hämmar mig i min väg framåt.

Jag känner ju att jag vill ut igen men är så orolig över hur jag ska tas emot och hur jag ska klara av att träffa andra, förstår andra mig? Eller har folk ledsnat på mitt gnäll?

För självklart så är vår förlust av lillebror lite gårdagens nyheter för många, det har gått ett tag nu och det är ju bara vi som står allra närmast som fortfarande känner den där tunga sorgen. Och det är inte konstigt alls att andra inte reagerar som jag, det är fullt normalt.

Men jag är personligen fortfarande så långt inne i det och kan inte se utåt på samma sätt. Därför kan det lätt bli små krockar, och dessa krockar oroar mig. Det är vansinnigt jobbigt att hela tiden oroa sig för sånt, tog hon illa upp nu? Sa jag för mycket? Sa jag för lite? Förstod han vad jag menade? Ångesten byggs upp och jag brakar rakt utför stupet igen.

 

Jag kan inte heller ta emot hur mycket information som helst innan huvudet blir tokpackat och jag blir yr. Att förklara saker för någon annan kan ibland kännas vansinnigt svårt. Jag kan ju knappt förklara vissa saker för mig själv, hur ska jag då kunna få en annan person att förstå?

 

 

Men jag försöker tänka att dem flesta förmodligen förstår att jag är inte helt rationell just nu.. Att jag inte är mig själv. Förr eller senare blir jag väl hyfsat normal igen, men med lite modifikation såklart. Fram tills dess får det helt enkelt vara så här, struligt och förvirrat.

Så till er som jag kommer möta framöver, försök ta mig med en nypa salt och tänk att för mig är gårdagens nyheter lika nya varje dag!

IMG_1102

 

 

 

Var är hon?

Idag tog jag som vanligt en promenad till lillebror och sedan en sväng i skogen. Där brast helt plötsligt allt! Det var längesedan jag bröt ihop så totalt, och det kom så plötsligt!

Jag var inte alls beredd på det, tårarna forsade fram och jag var tvungen att stanna upp en stund bara för att kunna andas.

Den här personen som får plötsliga gråtanfall och inte klara det minsta stresspåslag känner jag inte igen. Det är otroligt jobbigt att inte vara sig själv.

Jag försöker att lägga fram någon slags fasad av mitt forna jag men det är verkligen bara en fasad och jag saknar mitt vanliga jag. Jag saknar mitt glada jag, hon som alltid skrattar och ser positivt på framtiden. Hon som orkar finnas där för andra, och inte är (som jag just nu känner) mest bara en börda..

 

Jag saknar att kunna slappna av helt och hållet. Just nu så blir så otroligt små saker så väldigt stora och jag kan inte kontrollera ångesten det medför. Jag har alltid varit stressad av mig men det här är löjligt.. Säger någon något som jag kan missuppfatta det minsta så skjuter ångesten i höjden och så är jag igång. Det behöver inte ens ha med lillebror att göra, det kan vara precis vad som helst, sjukt irriterande!

Jag vill tillbaka till mig själv!

 

Men var är hon? Finns hon kvar någonstans långt inne eller är jag förändrad? Blir jag någonsin helt och hållet mitt gamla jag igen? Jag tror faktiskt inte det, lite förändrad kommer jag nog alltid vara. Jag har ju faktiskt förlorat en del av mig själv, en bit av mitt hjärta är för trasigt för att kunna lagas..💔

Framåt.

Nu var det längesedan jag skrev något..

Jag känner själv att jag inte längre har samma behov av att skriva, vilket jag anser är bra. Det betyder att det går framåt, även om det går sakta så går det faktiskt framåt.

Visst det är fortfarande väldigt upp och ner, vissa dagar har jag en hel del energi och orkar mer än andra men fortfarande så kommer dem där skräpdagarna då allt känns hopplöst, tårarna flödar och jag vill bara försvinna. Men ändå, framåt.

 

Det har varit ett par veckor med både full fart och lugn och ro. Vi har firat vår elfte bröllopsdag, ja firat och firat vet jag väl egentligen inte men lite god mat blev det i alla fall. Vi har även gått igenom årsdagen av beskedet om lillebrors hjärtfel och årsdagen av  att få veta att det faktiskt skulle kunna gå bra. Alla dessa årsdagar blir såklart tunga, men  när en är avklarad så är den just det, avklarad!

 

Just nu laddar jag inför nästa vecka då det ska tas några stora simtag..

Det är avslutning på förskolan, skolavslutning för båda pojkarna, en student och mellansonens födelsedag. Det kommer bli jobbigt, jag måste utsätta mig för mycket folk som jag inte pratat med ännu, men det kommer gå, bara jag inte blir direkt konfronterad om lillebror så ska det nog gå bra.

Jag får ta dem där bakslagsdagarna efteråt, det är inte mer med det. För nu känner jag verkligen att jag vill framåt, jag orkar inte vara kvar och trampa vatten.

 

Om någon tror att det är så skönt att bara strosa runt hemma så, Nepp! Inte alls! Det är först och främst fruktansvärt tråkigt, speciellt när man som jag inte vill träffa folk. Det är även väldigt lätt att falla tillbaka in i tankarna, och där vill man inte vara. Det är bland annat därför jag är ute och går så mycket (knäet är fortfarande inte ok, så att springa funkar inte än) och jag försöker hela tiden hålla mig sysselsatt med diverse smått och gott här hemma.

Samtidigt så måste jag tillåta mig själv att sörja och tänka på lillebror. Det är lätt att fastna i tanken att nä nu måste jag skärpa mig, framåt framåt. Det är lätt att tro att bara jag inte tänker så blir det bra, men så är det ju inte. Det tar ju inte bort det faktum att jag förlorat mitt barn och sorgen blir ju inte mindre av det. Så det är en svår balans att inte tippa över för mycket åt vardera håll.

 

Nä nu hoppas jag verkligen att sommaren ska innebära nya krafter att träffa andra, det är många vänner och bekanta som jag egentligen vill träffa men inte klarar av än. Men solen och värmen lockar fram ny energi och jag känner mig fast besluten att fortsätta simma framåt. Jag får helt enkelt sjunka ner ibland, för även om jag gör det så vet jag nu att jag faktiskt tar mig upp till ytan igen.

 

Nu ska jag trotsa dagens tråkiga väder och ta en lång promenad för att rensa tankarna.

 

Ha det gott så länge allihop!

 

 

      Det är just dem här kvällarna jag ser fram emot, så här härligt var det i helgen!

 

 

Sömnlös

Nu ligger jag här igen, vrider o vänder, kan inte sova..

Den där förbannade ångesten har infunnit sig och släpper jag ner garden det minsta så kommer tårarna.😫

 

Igår (onsdag) firade vi en fin vän, som fyller jämt i dagarna, med överaskningsmiddag. Men trots att vi endast var tre familjer, bara vänner som jag är jättetrygg med och trots att vi hade det så mysigt så blev idag en typisk ”dagen efter-dag”.. Jag har känt mig rastlös och stressad samtidigt som jag haft ångest. Har varit tvungen att ta flera promenader bara för att lugna ner mig.

 

Åh fy sjutton vad jobbigt och irriterande det är att det blir så här! Jag blir förbannad på mig själv! Vill helst ge mig själv en örfil och säga att ”men skärp till dig nu!”. Men jag vet ju att det inte funkar så, så lätt är det inte..

 

Förra veckan var ju rent ut sagt skitjobbig!

Det blev alldeles för många simtag under dem dagarna pappan var borta och självklart så bara därför råkade jag ut för en sån situation som jag bävat för, ett oförutsett möte med någon som inte visste vad som hänt och jag blev helt ställd mot väggen med diverse bebisrelaterade frågor. Efter att ha lyckats få ur mig något kort om att jag förlorat mitt barn så blev det fullkomlig kaos och jag hade mer än någonsin behövt min stöttepelare! Men som tur är har jag fantastiska vänner som direkt tog mig under armarna och såg till att den dagen blev lite lättare och fick ett bra avslut ändå.

 

Med hjälp av familj och vänner så fixade jag (trots några snubblingar) av veckan och till nästa gång så vet jag att det går, visst det var verkligen jättejobbigt men det gick!

 

Nu i helgen åker pappan och pojkarna iväg på hajk med grabbarnas scouttrupp, så det blir bara jag och lillasyster hemma, men det blir bara en natt som tur är😉. Jag hoppas att vi kan hitta lite roligt att göra bara hon och jag, får väl bli lite lekpark och några vändor till lillebror ❤️.

 

Nu när jag lyckats skriva av mig lite så kanske sömnen vill infinna sig, ska i alla fall göra ännu ett försök!

 

God natt och kram på er!❤️