Rosa gips!

Ja nu är det sådär längesedan igen..

 

Det har varit ett par hektiska veckor med mycket att göra, vilket ibland kan vara bra och ibland så otroligt utmattande..

Vi har haft skol och förskolestarter och allt vad det innebär. Storebror har börjat på en ny skola vilket såklart har varit spännande. Så som sagt det har verkligen varit fullt upp..

 

I fredags blev det ännu en sån där ”jahanuigen”-upplevelse.. Våra barn är inte precis några små stillasittande varelser utan leker, hoppar och far mest hela tiden, vilket innebär att dem råkar ut för lite olyckor då o då 😬😉.. Den här gången var det lillasysters tur.

 

Hon hade ramlat under en promenad i skogen med förskolan och hade fortfarande ont i armen när pappan hämtade henne. Då det inte ville ge med sig så blev det en tur till akuten. Väl där testade läkaren att dra tillbaka armbågsleden då han trodde den var ur led, men det hjälpte inte så vi fick åka hem, blev det inte bättre skulle vi komma tillbaka på lördagen..

Sagt o gjort, en tur upp igen, röntgen och sedan gips! 🙈 På grund av en stor blodutgjutning i armbågen såg dem inte riktigt men trodde på ett brott, så till veckan ska det röntgas igen..

 

Som tur är så är vår lilla tös en tuff en och klarar sig otroligt bra trots gips (som såklart på hennes order är rosa 😉).

IMG_1956

 

Nu kör vi några dagar som gräsänka här hemma, pappan är bortrest i 5 dagar så jag och kidsen får klara oss själva.. Som tur är så är dem nästan duktigare när man är själv med dem så jag håller tummarna för att dem är det även denna gång ✊️😉.

 

Nu ska jag ta en promenad till lillebror och se om dem nyplanterade blommorna klarat sig eller om rådjuren ännu en gång ätit upp dem. 😬

 

Kram på er så länge!❤️

 

Annonser

Hål!

Vet du hur fort det går för ett hjärta att brista? Det går på en tusendels sekund, ett ord och pang! Hjärtat går i tusen bitar.

Jag påminns ofta om just det faktum att mitt hjärta faktiskt inte längre är helt, jag har ett stort hål i det, ett hål som aldrig kommer kunna lagas.

Idag när jag dukade bordet, tog fram bestick och såg bebisskedarna som låg kvar bland lillasysters bestick så gjorde sig det där hålet påmint igen.

Jag föll i gråt och kunde inte sluta tänka på att jag inte får använda dem skedarna till lillebror som planerat. Dem låg där som en elak påminnelse om det liv som på en sekund slets ifrån oss och endast lämnade trasiga hjärtan och en evig saknad efter sig.

 

Ibland är det som om det där hålet slår på mig inifrån för att uppmärksamma mig om att jag inte gråtit på länge (ja alltså ”länge” i min vridna värld, dvs någon dag 😉 ). Jag kan vara mitt uppe i något och då, apropå ingenting kommer tårarna och smärtan i bröstet tilltar. Men jag har som sagt lärt mig att hantera det på ett bättre sätt nu, samtidigt som jag faktiskt måste låta det komma ut, för att stänga det inne är inte ett alternativ..

 

 

I dagarna har jag i alla fall gjort något som jag själv är väldigt stolt över att jag klarade av.

Jag var och hälsade på en söt liten tjej som endast är 6 veckor gammal (och hennes fina mamma såklart). Det var en omvälvande upplevelse. Hon är helt underbar och det var så skönt att få sitta och hålla en liten i famnen igen, se in i dem stora ögonen och ”prata” med henne såsom jag gjorde med lillebror. Men samtidigt så vällde saknaden över mig och när jag väl kom hem igen ville jag bara somna och få drömma mig tillbaka till min bebis.

Men ändå, det gick otroligt bra med tanke på situationen och jag ser verkligen fram emot nästa gång jag får träffa denna goa lilla unge. För hur som helst så är bebisar något av det bästa jag vet och att hålla henne gav mig någon slags närhet till lillebror och jag kunde minnas just dem där mysiga stunderna som jag fick med honom. Tack fina du (mamman) för att jag fick låna henne en stund, och såklart även för ditt mysiga sällskap! ❤

 

 

Nu ska jag slänga mig i soffan, se något som man inte behöver använda hjärnan för och massera mina ömma vader efter kvällens löppass, kanske att det får bli lite popcorn också 😉 Kram till er alla! ❤

 

IMG_7984.jpg

❤ Stora nyfikna ögon, för evigt älskad och saknad! ❤

Högt och lågt ❤️💔

Ja det har varit några dagar med både högt och lågt.

 

Något som sänkte mig totalt ena dagen var när jag fick veta att en fantastiskt fin och varm människa har lämnat oss.😔❤️

Hon var en sån person som fått stå ut med så vansinnigt mycket ont i sitt liv (bland annat det jag har gått igenom) och ändå har hon varit så otroligt stark. Hon lämnar ett enormt tomrum efter sig och sorgen och saknaden är så stor. Men i mina minnen och i mitt hjärta kommer hon alltid ha en plats, där kommer hon alltid vara den glada och starka kvinnan jag lärde känna för över 15 år sedan.

Mina tankar finns just nu hos hennes familj! Om jag ändå kunde lätta deras börda, men det vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte kan…💔

 

 

Det mörker som lade sig över mig lystes dagen efter upp av något väldigt fint, lillebrors minnesfond har fått ett fantastiskt uppsving! Och detta pågrund av ett fint par som vi lärde känna i Göteborg.❤️

När vi var där nere lärde vi känna många fina människor och just detta trevliga par hade sin söta lilla dotter på samma sal som lillebror låg på. Det visade sig snabbt att dem också kom från trakterna runt oss så det blev naturligt att börja prata och efter allt som hänt så har vi  hållit en sporadisk kontakt.

 

För ett tag sedan hörde dem av sig till oss då de planerade sitt bröllop och ville då istället för att få en massa bröllopspresenter be sina gäster att ge ett bidrag till hjärtebarnsfonden, via lillebrors minnesfond.

Och WOW, vilka bidrag! Jag blev så otroligt lycklig när jag gick in på fondens hemsida och såg att vi nu är så nära det nya målet på 10000:- (som vi hoppas nå till lillebrors 1-årsdag den 26/10).

Det är en så otroligt fin gest av brudparet och såklart från alla de som gav ett bidrag! Så jag vill rikta ett stort TACK till er alla, både till er som redan givit gåvor tidigare till den gamla fonden och till er som givit nu. Snart kommer vi tillsammans ha bidragit med totalt 40000:- till hjärtebarnsfonden.

Att ni vill hedra lillebrors minne och hjälpa andra hjärtebarn i framtiden gör mig så glad och hjälper mig vidare i mitt sorgearbete!

Fortsätt gärna med att hjälpa oss sprida fonden. Alla bidrag, stora som små, är mycket välkomna och jag hoppas så att vi når målet i tid!

 

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

 

❤️ All kärlek till er! ❤️

IMG_1768

När man har börjat ”simma”…

Nu när jag äntligen känner att jag har börjat ”simma” så kan jag även se mer klart på hur fruktansvärt dåligt jag faktiskt har mått..

Jag är fortfarande långt ifrån okej men kan i alla fall se att jag mår bättre!

 

Jag tänker ofta tillbaka till dag 2… Dagen efter att lillebror lämnat oss, den första dagen hemma igen. Jag minns hur min kropp helt och hållet gav upp. Jag blev fysiskt sjuk med hög feber och ont i hela kroppen. Dem första veckorna är väldigt suddiga för mig men ett tydligt minne från den dagen är när jag ställer mig i duschen och är så nära att svimma, lägger mig på golvet i badrummet och blir liggande där.

I den stunden kände jag att mitt liv var över, varför skulle jag fortsätta andas? Mitt barn fick ju inte det och det enda jag ville (och fortfarande vill) var att få vara med honom.

 

 

Jag ligger inte där på golvet längre, kroppen är inte längre fysiskt sjuk, mina tankar är inte längre lika suddiga och mitt liv är inte över. Men! Mina tankar är fortfarande fyllda av både smärtsamma och vackra minnen och bilder av min son, vår lilla pojke som togs ifrån oss, på grund av en liten nål.

 

Det är fortfarande så tydligt och nära att jag inte alltid klarar av att möta er. Det blir fortfarande för mycket ibland.

 

Men idag tog jag dock ett monstruöst stort simtag och utmanade mig själv till max! Jag åkte in till stan tillsammans med en av mina närmaste vänner, en vän som jag känner mig så trygg med och som vet precis hur hon ska backa upp mig om det blir för mycket (Tack fina du). Vi gjorde lite ärenden och gick in en snabb sväng på mitt jobb, det här var första gången på nästan ett år som jag var inne i stan och jag förstod att det skulle kunna bli lite jobbigt med alla intryck.

Men det gick ändå bra, jag klarade av det!

Det var några jobbiga möten såklart och jag undvek ibland ögonkontakt då det helt enkelt räckte med nya möten för en dag, och just nu känner jag mig faktiskt lite skakis och väldigt trött. Ångesten är på väg uppåt och jag gissar på att sömnen kommer bli lite svajig inatt, men nu vet jag att i rätt sällskap klarar jag även de tuffaste utmaningarna. Det här är nämligen något jag grämt mig för att göra väldigt länge, så just ikväll får jag känna mig lite off och ändå klappa mig själv på axeln för vad jag faktiskt har gjort.

 

 

Som slutpoäng för idag så hoppas jag att du förstår, förstår varför jag kanske inte hejade då vi möttes sist, varför jag inte orkade svara på ditt sms eller ringa dig. Jag hade förmodligen fullt upp med att klara av den dagen..

Men nästa gång vi ses kanske min dag är så mycket bättre och om den är det så kommer jag att hälsa och vem vet, kanske jag till och med stjäl en kram av dig!❤️

keep

 

 

 

 

 

 

När proppen går ur..

Nu har proppen gått ur.. Hjälp vad trött jag blev, bara sådär! Och när jag blir så här trött blir saknaden så galet stark…💔

 

Som vanligt har sömnen varit lite svajjig i några dagar men jag har bränt på i 120 ändå.. Jag ska vidare, det är bara så och då måste jag fortsätta med att utsätta mig för allt möjligt ”nytt”. Det är fortfarande sjukt jobbigt att ”springa på” folk och det kostar på att bära den där glada masken, MEN jag gör det i alla fall!

 

Jag har varit ganska duktig på att tränga undan tankarna när dem kommit under dagarna, men på kvällarna och nätterna hemsöker dem mig..

Smärtan i bröstet har hållit mig vaken och ögonen har bränt av tårar. Den där hemska rädslan inför att somna och vakna till en fruktansvärd morgondag finns där och jag vågar knappt låta ögonlocken stängas. Tänk om något händer när jag sover, tänk om något av de andra barnen eller pappan råkar ut för något! Jag klarar inte av att vakna till det en gång till… 💔

Varje gång telefonen ringer lite för sent en kväll så hoppar jag till och det går en kall kår i mig, den första tanken är alltid ”vad har hänt nu”…

 

Men jag försöker verkligen hålla tankarna borta under dagarna, jag ser till att hålla mig upptagen med annat helt enkelt. Såklart kommer dem där dalarna fortfarande varje dag men nu hittar jag sätt att hantera dem utan att varje gång helt bryta samman.

Jag kan äntligen springa igen och det hjälper oerhört mycket. Om jag fastnar i tankarna under en löprunda kan jag bara låta allt komma ut, gråta och bli arg. Jag kan ta ut min ilska i spåret och tömma huvudet på tankar samtidigt som kroppen får arbeta. Det känns alltid så otroligt skönt efter en sådan runda och dem kvällarna kan jag oftast somna lite lättare..

 

Idag har jag dock inte hunnit ut något men hoppas ändå på att snart lyckas somna av ren utmattning..❤️

IMG_1345

 

 

 

 

Natt..

Inatt skrev  jag den här texten, jag publicerade den inte då eftersom jag efter mycket redigerande och funderande till slut blev trött, det hade alltså rätt effekt.

Men känslorna som var i stunden är inte roliga alls, man känner sig så hjälplös. Så här lyder texten:

________________________________________________________________________

Känslan jag har i detta nu är panik!

Jag vill inget annat än skrika och rusa ut i den mörka sommarnatten..

 

Varför?

Ja om jag det visste?

Vi har haft en lugn och mysig kväll med underbara vänner men dålig sömn under några nätter och en hel del ”nya” intryck/upplevelser/möten dem sista dagarna har tydligen kört slut på min hjärna..

Det är så underligt hur det bara kan komma helt plötsligt. Man tror att allt är frid och fröjd, men då, Pang! En rak höger och jag tappar helt andan!

 

Jag avskyr att känna så här! Det är en hemsk känsla som för med sig ett enormt tryck över bröstet, svårt att andas, tårar och förutom att fly vill jag bara få krama min bebis. Jag vill bara tillbaka till honom, min underbara lilla pojke som jag älskar så.

Alla hemska känslor och tankar bubblar upp till ytan och det finns inte en chans att min hjärna klarar av att processa allt på en och samma gång!

 

Som tur är hjälper det faktiskt att skriva av mig här..

På något sätt känns det som någon faktiskt sitter där och lyssnar, förstår och tröstar. Någon (kanske just du som nu läser) nickar förstående, torkar mina tårar, ger mig en varm kram och låter mig bara spy ur mig allt. ”Du” dömer mig inte, berättar inte hur jag ska bete mig, hur jag ska lösa mina bekymmer, känna eller vara. Du bara lyssnar!

 

Tack för att du gör det, för att du orkar läsa mina ord. Tack för ditt stöd när jag behöver det som mest!❤️

_________________________________________________________________

 

Efter en lång sovmorgon känns det nu bättre. Jag ska försöka fånga någon stund mellan regnskurarna och gå bort till lillebror, ge honom nya blommor och tända nya ljus.

Det är fortfarande otroligt viktigt för mig att det alltid finns ett ljus tänt hos honom. Som lillasyster sa, ”lillebror tycker inte om mörkret”.

 

Kram på er! ❤

 

 

3 år!

 

Plötsligt upptäcker jag att det har tagits mängder av simtag, jag börjar sakta men säkert röra mig mer och mer naturligt ute bland folk. Jag har fortfarande stenkoll på omgivningen och kan ibland nästan gömma mig om jag ser någon jag känner men inte orkar möta just den dagen, fast  jag är i alla fall ute betydligt mer än tidigare.

 

Visst, jag blir fortfarande väldigt trött i huvudet när det har varit mycket och måste då ta någon dag i lugn och ro, men det är skönt att känna att jag i alla fall vågar göra mer och tar mig framåt.

 

Vissa möten blir såklart jobbigare än andra, som när en kund till mig dök på mig vid ett besök på affären. Det blev bara  stelt och konstigt och jag visste varken ut eller in. Jag ville inte stå där och svara på hennes frågor och kanske bli ledsen, så jag fokuserade mest på lillasyster medans hon försökte fråga om lillebror. Hon måste ha känt sig totaldissad av mig, jag som är så pratsam i vanliga fall. Men det får vara så, jag orkar inte svara på andras frågor hela tiden. Jag måste fokusera på mig själv om jag ska kunna fortsätta ta mig ut.

 

I helgen som var fyllde lillasyster 3 år! Vår fina glada lilla tjej börjar bli så stor. I samband med 3-årsdagen bestämde hon även att det var dags att sluta med blöja, så nu är det ett evigt påminnande om toalettbesök. Men det går jättebra, hon känner sig så stor och olyckorna är inte så många.😊

IMG_1380

 

Men nu blir det i alla fall några lugna dagar här hemma. Efter en vecka med mycket ståhej med kalas och annat så behöver jag lite lugn och ro, lite tid hos lillebror och tid för mina tankar.

Ibland måste jag helt enkelt dra i handbromsen så att jag inte kraschar igen..

 

Hoppas vi alla får några härliga sommardagar med mycket sol framöver, kram på er så länge! ☀️😘