Stannat upp..

Dem sista veckorna har varit riktigt tunga..

 

Jag hade precis gjort mina första små försök på arbetet när jag återigen fick det tufft och var tvungen att stanna upp ett tag och trampa vatten. Det hände något som helt enkelt inte lät mig simma vidare.. Det blev ytterligare en stund hemma men sakta men säkert kan jag börja ta mig framåt igen.

 

Något som jag verkligen lärt mig under resans gång är att vad jag än går igenom, hur tungt och jobbigt det än må vara så går det inte att jämföra med det som varit. På något konstigt sätt stärker det mig att tänka så, det värsta är i alla fall överspelat. Visst kan jag ibland drabbas av en enorm ångest och rädsla över att det ska hända igen, men jag måste alltid stoppa mig själv där. Det får helt enkelt inte hända, för DÅ går jag under!

Mina barn är mitt allt, något som jag ofta berättar för dem. Jag vill att dem ska veta utom all tvivel att deras mamma skulle göra allt för dem och att de är det absolut viktigaste jag har! ❤️

 

Självklart måste jag fortfarande låta mig själv må dåligt över vissa negativa saker som händer, men det blir lite lättare att ta jobbiga situationer och händelser när jag vet att det faktiskt kan vara värre. Det låter kanske lite cyniskt men det blir inte lika mörkt som det kanske hade blivit om vi inte gått igenom allt med lillebror. På det sättet har jag nog blivit lite starkare, och kanske även lite mer avtrubbad…🤔

 

Till veckan blir det i alla fall till att ta nya starka tag och tillbaka till jobbet, det är ändå skönt att komma igång igen och hitta tillbaka till vardagen.

Nu ska jag mysa ner mig i soffan med en kopp te och gosa med vår lurvkisse Cindy som äntligen kommit hem igen efter 1 1/2 månad på vift!😍

 

Ha det gott allesammans!❤️

IMG_2096.PNG

 

Annonser

Sömnlös..

Ni som är föräldrar.. Minns ni den första gången ni höll ert barn i famnen?

Minns ni lyckan och kärleken man känner till denna lilla person som man skapat?

Du påbörjar resan mot framtiden med att ta hand om detta lilla knytte, se till att ge den en så bra start i livet som det bara går..

Dröm dig tillbaka ordentligt, känn kärleken!

 

Och nu…

Tänk dig nu att någon tar barnet ifrån dig, du får aldrig mer se eller hålla det igen. Du kommer inte få den där framtiden som du planerat för. All den där kärleken du har inom dig har helt plötsligt ingenstans att ta vägen, det bränner hål inom dig så pass mycket att du helt enkelt inte vet vad du ska ta dig till.

 

Precis där är jag inatt…

Det går inte att sova, jag grubblar, är ledsen och arg om vartannat. I flera timmar har jag legat här, vridit och vänt mig..

Gläds åt mina barn samtidigt som jag översköljs av saknaden och sorgen efter lillebror. Fy vad jobbigt det är att falla ner igen, när man äntligen tycker att man kommit så långt på vägen.

 

Jag får göra ett sista försök till sömn, men snart ger jag nog upp och kliver upp istället. Kanske det blir lättare att skingra tankarna då.

 

 

Ibland blir det bara för mycket…

Ja nu var det ett veckor sedan jag skrev något. Det beror på att det just nu har blivit lite för mycket för mig..

Livet känns lite kaosartat och ingenting känns särskilt stabilt, men det är väl så det är ibland?

 

 

Tyvärr blossar saknaden efter lillebror upp ordentligt när det blir så här, minnen bubblar upp till ytan och fyller mig med känslor.  Tårarna ligger ännu en gång och bränner i ögonen och jag vill inget annat än att få åka tillbaka till tryggheten med honom i min famn.

Men som vanligt måste jag ta mig ur det och fortsätta framåt.

Och om det är något jag vet så är det att jag kan komma framåt, det kan bara ta lite tid ibland.

 

 

 

 

 

 

 

Rosa gips!

Ja nu är det sådär längesedan igen..

 

Det har varit ett par hektiska veckor med mycket att göra, vilket ibland kan vara bra och ibland så otroligt utmattande..

Vi har haft skol och förskolestarter och allt vad det innebär. Storebror har börjat på en ny skola vilket såklart har varit spännande. Så som sagt det har verkligen varit fullt upp..

 

I fredags blev det ännu en sån där ”jahanuigen”-upplevelse.. Våra barn är inte precis några små stillasittande varelser utan leker, hoppar och far mest hela tiden, vilket innebär att dem råkar ut för lite olyckor då o då 😬😉.. Den här gången var det lillasysters tur.

 

Hon hade ramlat under en promenad i skogen med förskolan och hade fortfarande ont i armen när pappan hämtade henne. Då det inte ville ge med sig så blev det en tur till akuten. Väl där testade läkaren att dra tillbaka armbågsleden då han trodde den var ur led, men det hjälpte inte så vi fick åka hem, blev det inte bättre skulle vi komma tillbaka på lördagen..

Sagt o gjort, en tur upp igen, röntgen och sedan gips! 🙈 På grund av en stor blodutgjutning i armbågen såg dem inte riktigt men trodde på ett brott, så till veckan ska det röntgas igen..

 

Som tur är så är vår lilla tös en tuff en och klarar sig otroligt bra trots gips (som såklart på hennes order är rosa 😉).

IMG_1956

 

Nu kör vi några dagar som gräsänka här hemma, pappan är bortrest i 5 dagar så jag och kidsen får klara oss själva.. Som tur är så är dem nästan duktigare när man är själv med dem så jag håller tummarna för att dem är det även denna gång ✊️😉.

 

Nu ska jag ta en promenad till lillebror och se om dem nyplanterade blommorna klarat sig eller om rådjuren ännu en gång ätit upp dem. 😬

 

Kram på er så länge!❤️

 

Hål!

Vet du hur fort det går för ett hjärta att brista? Det går på en tusendels sekund, ett ord och pang! Hjärtat går i tusen bitar.

Jag påminns ofta om just det faktum att mitt hjärta faktiskt inte längre är helt, jag har ett stort hål i det, ett hål som aldrig kommer kunna lagas.

Idag när jag dukade bordet, tog fram bestick och såg bebisskedarna som låg kvar bland lillasysters bestick så gjorde sig det där hålet påmint igen.

Jag föll i gråt och kunde inte sluta tänka på att jag inte får använda dem skedarna till lillebror som planerat. Dem låg där som en elak påminnelse om det liv som på en sekund slets ifrån oss och endast lämnade trasiga hjärtan och en evig saknad efter sig.

 

Ibland är det som om det där hålet slår på mig inifrån för att uppmärksamma mig om att jag inte gråtit på länge (ja alltså ”länge” i min vridna värld, dvs någon dag 😉 ). Jag kan vara mitt uppe i något och då, apropå ingenting kommer tårarna och smärtan i bröstet tilltar. Men jag har som sagt lärt mig att hantera det på ett bättre sätt nu, samtidigt som jag faktiskt måste låta det komma ut, för att stänga det inne är inte ett alternativ..

 

 

I dagarna har jag i alla fall gjort något som jag själv är väldigt stolt över att jag klarade av.

Jag var och hälsade på en söt liten tjej som endast är 6 veckor gammal (och hennes fina mamma såklart). Det var en omvälvande upplevelse. Hon är helt underbar och det var så skönt att få sitta och hålla en liten i famnen igen, se in i dem stora ögonen och ”prata” med henne såsom jag gjorde med lillebror. Men samtidigt så vällde saknaden över mig och när jag väl kom hem igen ville jag bara somna och få drömma mig tillbaka till min bebis.

Men ändå, det gick otroligt bra med tanke på situationen och jag ser verkligen fram emot nästa gång jag får träffa denna goa lilla unge. För hur som helst så är bebisar något av det bästa jag vet och att hålla henne gav mig någon slags närhet till lillebror och jag kunde minnas just dem där mysiga stunderna som jag fick med honom. Tack fina du (mamman) för att jag fick låna henne en stund, och såklart även för ditt mysiga sällskap! ❤

 

 

Nu ska jag slänga mig i soffan, se något som man inte behöver använda hjärnan för och massera mina ömma vader efter kvällens löppass, kanske att det får bli lite popcorn också 😉 Kram till er alla! ❤

 

IMG_7984.jpg

❤ Stora nyfikna ögon, för evigt älskad och saknad! ❤

Högt och lågt ❤️💔

Ja det har varit några dagar med både högt och lågt.

 

Något som sänkte mig totalt ena dagen var när jag fick veta att en fantastiskt fin och varm människa har lämnat oss.😔❤️

Hon var en sån person som fått stå ut med så vansinnigt mycket ont i sitt liv (bland annat det jag har gått igenom) och ändå har hon varit så otroligt stark. Hon lämnar ett enormt tomrum efter sig och sorgen och saknaden är så stor. Men i mina minnen och i mitt hjärta kommer hon alltid ha en plats, där kommer hon alltid vara den glada och starka kvinnan jag lärde känna för över 15 år sedan.

Mina tankar finns just nu hos hennes familj! Om jag ändå kunde lätta deras börda, men det vet jag ju av egen erfarenhet att jag inte kan…💔

 

 

Det mörker som lade sig över mig lystes dagen efter upp av något väldigt fint, lillebrors minnesfond har fått ett fantastiskt uppsving! Och detta pågrund av ett fint par som vi lärde känna i Göteborg.❤️

När vi var där nere lärde vi känna många fina människor och just detta trevliga par hade sin söta lilla dotter på samma sal som lillebror låg på. Det visade sig snabbt att dem också kom från trakterna runt oss så det blev naturligt att börja prata och efter allt som hänt så har vi  hållit en sporadisk kontakt.

 

För ett tag sedan hörde dem av sig till oss då de planerade sitt bröllop och ville då istället för att få en massa bröllopspresenter be sina gäster att ge ett bidrag till hjärtebarnsfonden, via lillebrors minnesfond.

Och WOW, vilka bidrag! Jag blev så otroligt lycklig när jag gick in på fondens hemsida och såg att vi nu är så nära det nya målet på 10000:- (som vi hoppas nå till lillebrors 1-årsdag den 26/10).

Det är en så otroligt fin gest av brudparet och såklart från alla de som gav ett bidrag! Så jag vill rikta ett stort TACK till er alla, både till er som redan givit gåvor tidigare till den gamla fonden och till er som givit nu. Snart kommer vi tillsammans ha bidragit med totalt 40000:- till hjärtebarnsfonden.

Att ni vill hedra lillebrors minne och hjälpa andra hjärtebarn i framtiden gör mig så glad och hjälper mig vidare i mitt sorgearbete!

Fortsätt gärna med att hjälpa oss sprida fonden. Alla bidrag, stora som små, är mycket välkomna och jag hoppas så att vi når målet i tid!

 

http://mitt.hjartebarn.se/februari/5-6217

 

❤️ All kärlek till er! ❤️

IMG_1768

När man har börjat ”simma”…

Nu när jag äntligen känner att jag har börjat ”simma” så kan jag även se mer klart på hur fruktansvärt dåligt jag faktiskt har mått..

Jag är fortfarande långt ifrån okej men kan i alla fall se att jag mår bättre!

 

Jag tänker ofta tillbaka till dag 2… Dagen efter att lillebror lämnat oss, den första dagen hemma igen. Jag minns hur min kropp helt och hållet gav upp. Jag blev fysiskt sjuk med hög feber och ont i hela kroppen. Dem första veckorna är väldigt suddiga för mig men ett tydligt minne från den dagen är när jag ställer mig i duschen och är så nära att svimma, lägger mig på golvet i badrummet och blir liggande där.

I den stunden kände jag att mitt liv var över, varför skulle jag fortsätta andas? Mitt barn fick ju inte det och det enda jag ville (och fortfarande vill) var att få vara med honom.

 

 

Jag ligger inte där på golvet längre, kroppen är inte längre fysiskt sjuk, mina tankar är inte längre lika suddiga och mitt liv är inte över. Men! Mina tankar är fortfarande fyllda av både smärtsamma och vackra minnen och bilder av min son, vår lilla pojke som togs ifrån oss, på grund av en liten nål.

 

Det är fortfarande så tydligt och nära att jag inte alltid klarar av att möta er. Det blir fortfarande för mycket ibland.

 

Men idag tog jag dock ett monstruöst stort simtag och utmanade mig själv till max! Jag åkte in till stan tillsammans med en av mina närmaste vänner, en vän som jag känner mig så trygg med och som vet precis hur hon ska backa upp mig om det blir för mycket (Tack fina du). Vi gjorde lite ärenden och gick in en snabb sväng på mitt jobb, det här var första gången på nästan ett år som jag var inne i stan och jag förstod att det skulle kunna bli lite jobbigt med alla intryck.

Men det gick ändå bra, jag klarade av det!

Det var några jobbiga möten såklart och jag undvek ibland ögonkontakt då det helt enkelt räckte med nya möten för en dag, och just nu känner jag mig faktiskt lite skakis och väldigt trött. Ångesten är på väg uppåt och jag gissar på att sömnen kommer bli lite svajig inatt, men nu vet jag att i rätt sällskap klarar jag även de tuffaste utmaningarna. Det här är nämligen något jag grämt mig för att göra väldigt länge, så just ikväll får jag känna mig lite off och ändå klappa mig själv på axeln för vad jag faktiskt har gjort.

 

 

Som slutpoäng för idag så hoppas jag att du förstår, förstår varför jag kanske inte hejade då vi möttes sist, varför jag inte orkade svara på ditt sms eller ringa dig. Jag hade förmodligen fullt upp med att klara av den dagen..

Men nästa gång vi ses kanske min dag är så mycket bättre och om den är det så kommer jag att hälsa och vem vet, kanske jag till och med stjäl en kram av dig!❤️

keep