Nu var det verkligen längesedan jag skrev något.

Den senaste tiden har varit fylld med både glädje och sorg, skratt och gråt.

Det har varit fullt upp med kidsen och mini tar helt klart sin tid 😉. Han är världens bästa bebis men samtidigt otroligt krävande jämfört med sina syskon, vilket resulterar i att jag knappt hinner med något annat än att ta hand om mina små. Men, det är värt varenda sekund!😍

 

Fast, på något konstigt sätt, trots att allt bara rullar på och fastän att jag har så fina vänner och familj runt omkring mig så känner jag mig ofta ensam. Ensam i mina tankar, för även om jag nu mår så mycket bättte och att det utåt sett nog ser ut som att jag är mitt gamla vanliga jag igen så gror något inom mig. En tung ångest och rädsla som ibland pressar sig fram.

 

Allt som hänt har satt så vansinnigt djupa spår inom mig och gör att minsta lilla orosmoment blir gigantiskt och det är lätt att jag spinner iväg.. Och just det gör att jag känner mig ensam, det är inget jag pratar om. Jag känner mig så dum när jag hamnar i det där, jag vet ju hur löjligt det är och därmed håller jag tyst och stänger in ångesten.. Skitsmart eller hur?

 

Så nu ligger jag här ännu en natt och låter allt snurra i huvudet, låter klumpen i magen växa och känner en lätt panik.. Och över vad, ja något som förmodligen aldrig kommer hända..

 

Men, det som är bra är att imorgon när jag vaknar så känns det bättre igen. Kanske inte helt bra, men bättre. Då är mina älskade barn och man där och ser till att jag glömmer orosmolnen,  åtminstone för en stund.❤️