Uppfattning.

Jag tror att efter en så pass stor kris som denna så värderar man om sitt liv ganska rejält. Vad är det egentligen som är värt att lägga tid och energi på. Och på vissa plan har jag gjort det, men som det är just nu så kan inte min hjärna sortera riktigt och min energi går till helt fel saker. Främst till oro, oftast en väldigt obefogad oro, men ändå..

 

Denna oro framkallar mängder av ångest, som påverkar mig negativt och hämmar mig i min väg framåt.

Jag känner ju att jag vill ut igen men är så orolig över hur jag ska tas emot och hur jag ska klara av att träffa andra, förstår andra mig? Eller har folk ledsnat på mitt gnäll?

För självklart så är vår förlust av lillebror lite gårdagens nyheter för många, det har gått ett tag nu och det är ju bara vi som står allra närmast som fortfarande känner den där tunga sorgen. Och det är inte konstigt alls att andra inte reagerar som jag, det är fullt normalt.

Men jag är personligen fortfarande så långt inne i det och kan inte se utåt på samma sätt. Därför kan det lätt bli små krockar, och dessa krockar oroar mig. Det är vansinnigt jobbigt att hela tiden oroa sig för sånt, tog hon illa upp nu? Sa jag för mycket? Sa jag för lite? Förstod han vad jag menade? Ångesten byggs upp och jag brakar rakt utför stupet igen.

 

Jag kan inte heller ta emot hur mycket information som helst innan huvudet blir tokpackat och jag blir yr. Att förklara saker för någon annan kan ibland kännas vansinnigt svårt. Jag kan ju knappt förklara vissa saker för mig själv, hur ska jag då kunna få en annan person att förstå?

 

 

Men jag försöker tänka att dem flesta förmodligen förstår att jag är inte helt rationell just nu.. Att jag inte är mig själv. Förr eller senare blir jag väl hyfsat normal igen, men med lite modifikation såklart. Fram tills dess får det helt enkelt vara så här, struligt och förvirrat.

Så till er som jag kommer möta framöver, försök ta mig med en nypa salt och tänk att för mig är gårdagens nyheter lika nya varje dag!